Behövs egentligen Fi? Vad kan partiet tillföra? Gudrun Schyman – och fler än 22 000 medlemmar – har tröttnat på dessa frågeställningar, som dessutom fortsätter komma trots vunna mandat i Europaparlament och fullmäktige. Men ett svar finns i säkerhetspolitik. Här har Fi en analys och en konsekvens som partiet är ensamt om, medan andra säkerhetspolitiskt progressiva krafter – som Vänsterpartiet och Miljöpartiet – åtminstone delvis uppslukats av det allmänna debattläget, där utgångspunkten är att en auktoritär Vladimir Putin har fyllt skärgården med spanande ubåtar och bara väntar på tillfälle att invadera Gotland.

I detta nya kalla krig måste Sverige markera gentemot Ryssland. Respektera vårt territorium, annars kommer vi att med vapenmakt fördriva era farkoster och grodmän.

Fler miljarder till försvaret.

Fler periskop i Dagens Nyheter.

Fler som sluter upp bakom övertygelsen att militär terrorbalans – med hjälp av Nato – garanterar Sveriges säkerhet för framtiden.

Men inte Fi.

Partiet som ofta anklagas för populism har valt en linje som är allt annat än populism, som många helt säkert har svårt att smälta, nämligen att en hållbar säkerhetspolitik först måste riva upp exakt allt som tidigare varit, allt som har betraktats som sanningar och ovedersägliga samband.

Hotet kommer inte främst från Kreml.

Hotet är – och har genom mänsklighetens historia varit – säkerhetspolitikens självdestruktivitet, att den är injicerad med en lastgammal och patriarkal hederskultur som ”bygger på att är män som med militära medel ska försvara nationen, dess kvinnor och barn”.

Citatet är hämtat ur det manifest som klubbades på partiets kongress 2013, där ombuden kom överens om att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken”, att ersätta militär rustning och öga-för-öga-begär med annat fokus: social trygghet, klimatförändring, förtryck mot minoriteter, välfärd, mäns våld mot kvinnor, kroppslig integritet med mera.

Gudrun Schyman höll tal under en manifestation mot Nato-ledda militärövningen Baltops. Hon varnade för Kalla kriget-mentalitet, hon påminde om vad som ledde fram till murens fall:

”Det var icke-våld och människors längtan efter något annat som var drivkraften. Inte militärövningar. Inte militärmakter. Inte militära pakter.”

Hon tycker att det är ”sorgligt” att riksdagen ökar anslagen till försvaret, att dess partier delar en ”absurd” tanke om att det resulterar i säkerhet.

”Vi skulle kunna ta hela statsbudgeten flera gånger om, bestycka Gotland och öva på militära landstigningar så mycket vi vill, men det är fortfarande en absurd tanke att vi ska försvara oss mot Ryssland militärt”, sa Gudrun Schyman.

Diplomati, humanitära insatser och kontakt med demokratirörelser innan en konflikt uppstår – ja, förhindra att den uppstår – istället för att hantera en uppkommen konflikt med våld.

En radikal idé år 2015.

En radikal idé som omsatt till säkerhetspolitik blir väldigt spännande.

Plötsligt blir det ”oerhört cyniskt” att försöka sälja Jas-plan till Brasilien som borde prioritera sin fattiga befolkning, eller att bedriva vapenexport över huvud taget.

Plötsligt blir det kontraproduktivt att satsa på militarism snarare än på vård, skola om omsorg eftersom att det senare krymper utrymmet för ”krafter som inte alltid har demokratisk bäring”.

Jag vill höra mer om feministisk säkerhetspolitik idag. Jag vill att Gudrun Schyman skapar ett seismiskt skalv bland alla som utesluter andra perspektiv än militära. Och de är många.

I fjol förespråkade Gudrun Schyman i en debattartikel (21/10) nedrustning och beklagade sig över ”upptrissat tonläge där muskler mäts mot varandra”. Samtidigt jagade marinen en eventuell ubåt.

Borgerligheten kunde inte tro sina ögon. ”Misstänker att Kalle Anka-partiet har en mer verklighetsförankrad och realistisk försvarspolitik”, twittrade Sara Skyttedal (KDU). ”Jag skrattar så att jag nästan kissar på mig”, twittrade Rebecca Weidmo Uvell, idag ledarskribent på Dagens Industri.

Dagen efter utspelet förklarade Birgitta Ohlsson (FP) att hon som feminist är ”stolt över de svenska kvinnor och män som försvarar friheten”, men däremot ”skäms” över att Fi vill tala ”Putin eller den Islamiska Staten/Daesh till rätta med genusteori”.

Lagom raljant av Birgitta Ohlsson – som i sin replik anklagade Gudrun Schyman för att vara just raljant och förlöjligande.

Tonen känns igen. Att förespråka en säkerhetspolitisk omtagning, föranledd av samtidens utmaningar, är att be om trubbel. Det vet Gudrun Schyman. Hon kallas flummig pacifist. Mer seriös än så blir sällan diskussionen. Det är synd.

Jag önskar att övriga partier skulle uppvisa lite mer av nyfikenhet inför Feministiskt initiativ, som i sina säkerhetspolitiska resonemang vågar visionär förnyelse. Sedan kanske de inte kommer att hålla med. Föreställ dig att Stefan Löfven låter sig omvändas till en politik som hellre investerar i dialog än drönare (och svenska industrijobb)… Men de borde vara med försiktiga när det kommer till att stämpla Fi som naivt.

Bara under förra året var det fler än tio stycken krig i världen.

Vad är nativt?

Att vilja lyfta mänskligheten bortom våld.

Eller att klamra sig fast vid en modell som under tusentals år visat sig vara dysfunktionell bortom räddning.