Hoppa till innehållet

Ledare

Annie Croona: Vi är livrädda för att våra barn ska bli arbetare

Stoppa inte planer på att bli arbetare. Stoppa i stället den arbetarfientliga politiken, skriver Annie Croona.

Stoppa inte planer på att bli arbetare. Stoppa i stället den arbetarfientliga politiken, skriver Annie Croona.

Bild: TT (montage)

Dagens ETC

Arbetare är ovärderliga, men behandlas som om de vore värdelösa. Politikens försummande av arbetarklassen har fått oss att avråda ungdomarna från att bli arbetare – men det är en fullständigt ohållbar lösning.

Det här är en ledare från Dagens ETC.
Ledarsidan är oberoende med röd och grön politisk färg.
Kommentera

Gör inte mina misstag! Förverkliga drömmarna jag inte lyckades med! Välj en bra framtid för dig själv! Det är en berättelse som skildrats många, många gånger: den där vuxna vill se till att barnen sätter rätt kurs i livet.

Plötsligt insåg jag att jag själv befann mig i en variant av den berättelsen. Och till min stora fasa insåg jag att jag inte bara var den vuxna som försökte lägga sig i, utan att jag dessutom uttryckte något som liknade … arbetarförakt. 

Det är skamligt att skriva, för det går tvärtemot vad jag står för. Jag växte upp med arbetarföräldrar (och arbetarfarföräldrar och arbetarmorföräldrar). Det är min starkaste övertygelse, att arbetare bär det här landet på sina förslitningsskadade axlar. 

Men kanske är det inte arbetarförakt jag ger uttryck för – åtminstone inte mitt eget. 

Så vad var det som hände? Jag har ännu inga egna barn, men det finns barn – numera ungdomar – i min närhet. Några av dem är i åldern då man ska fatta beslut om sin framtid, typ om man ska läsa på universitetet och i så fall vad.

En av ungdomarna i fråga har tagit studenten och ännu inte börjat plugga vidare. Redan där, hur jag beskriver det, blir det tydligt hur jag tänker. Hon måste plugga, det är ju så man gör! Jag säger det inte till henne, inte rakt ut, men jag frågar vad hon är intresserad av, leder in henne på möjliga spår, kollar upp vilka program som finns i olika städer. 

Universitetsstudier har blivit allt vanligare: på 25 år har andelen högutbildade gått från 16 till 31 procent. Det innebär också att arbetarklassen har krympt. Man kan tänka sig att det betyder att kvarvarande arbetare har makten på sin sida: att de är eftertraktade och behandlas därefter. 

Men det är knappast en korrekt beskrivning av verkligheten. I stället behandlas arbetare som om de vore … onödiga. Värdelösa, i stället för ovärderliga. Det spelar nästan ingen roll vilken parameter man tittar på. 

Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän är enormt. 2023 var medellönen för en arbetare 30 600 kronor och för tjänstemän 47 000 kronor – det är en skillnad på hisnande 54 procent. Och medan tjänstemän i regel kan arbeta hemifrån då och då är det ofta omöjligt för arbetare. År efter år väcks frågan om ett slopat karensavdrag för arbetare, men det blir aldrig verklighet.

Även vad gäller sjukskrivningar är arbetare förlorare. Högst risk för sjukskrivning råder inom vård- och omsorgsyrken, särskilt bland undersköterskor. Därefter kommer servicearbetare. Arbetare arbetar dessutom deltid i högre grad, vilket gör en redan låg inkomst ännu lägre. 

Det är som att jag har kapitulerat inför politikernas försummande av arbetarklassen.

Jag älskade att plugga och pratar gärna varmt om vad det gav mig: nya kunskaper förstås, men kanske framför allt nya sätt att tänka. Det låste upp lås som jag inte ens visste fanns och upplevelsen var berusande. För vidare beskrivning av den känslan rekommenderar jag Gun-Britt Sundströms klassikerstämplade ”Maken”. 

Men alla kan inte bli akademiker och jobba på kontor. Ändå råder en bild av att det är ett misslyckande, eller åtminstone en förlust, att inte plugga på högskolan. Och av allt att döma är det ju det: vi har skapat en tillvaro där arbetare tjänar mindre, är sjuka mer och tvingas gå ner i tid för att orka.

Det är politikernas arbetarförakt jag ger uttryck för när jag försöker styra bort ungdomarna från de samhällsbärande jobben och in på kontorets behagliga klimat och ständiga tillgång på kaffe. Jag vill rädda dem från att bli bortprioriterade av politiken gång på gång. 

Det jag gör – jag blir deprimerad när jag inser det – är egentligen att uppmana dem att se efter sig själva, i en tid när vi snarare borde ta hand om varandra. Det är som att jag har kapitulerat inför politikernas försummande av arbetarklassen. 

Men vem ska föra deras talan när politikerna inte gör det – arbetarklassen är gravt underrepresenterad i politiken – och när de själva är för trötta för att ens arbeta heltid? Det är ju upp till mig att ryta ifrån, att kräva något bättre. 

Så, när ni ger ungdomarna råd om livet: Gör inte mina misstag. Stoppa inte planer på att bli arbetare. Stoppa i stället den arbetarfientliga politiken.

Ämnen i artikeln

Kommentarer

Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler. Läs reglerna innan du deltar i diskussionen. Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.