Henrik Jalalian: Vad gör man med en regering som ljuger hela tiden?

Förr användes den politiska lögnen framförallt defensivt – för att skyla över ett misslyckande eller förneka en skandal.

Men det går mode även i politiken. Numera används lögnen offensivt. Lögnen sätter agendan. Lögnen vinner val. 

Trump och Brexitomröstningen är några kända internationella exempel. Men även i Sverige har regeringen och Tidöpartierna tagit till sig av taktiken. Lögnen används inte bara för att skyla över misslyckanden – som exempelvis Pourmokhtaris alla krumbukter kring klimatmålen. Osanningar har närmast blivit en motor i det politiska arbetet.

Regeringen föreslår ett bidragstak utefter fiktiva exempel om att personer skulle tjäna stora pengar på att ha många barn och gå på bidrag. Hyresgästföreningens utspel om att bygga hyresrätter även i rika områden (rimligt) har på samma sätt förvandlats till påståenden om att Socialdemokraterna vill ”tvångsblanda” befolkningen. Och detta blir det tredje valet i rad där Moderaterna felaktigt hävdar att S och MP lagt ner kärnkraftverk – trots att det är en både uppenbar och påvisbar lögn. Man har till och med format ny lagstiftning utefter detta fantasifoster, som man kallar för ”Lex Miljöpartiet”. 

Högern har helt lämnat den gamla metoden för valfrågor: att identifiera ett verkligt problem och försöka lösa det. 

Jag tror att de i stället arbetar såhär. Moderata partistrateger tittar på opinionsundersökningar och gör en PR-mässig bedömning. Man identifierar en berättelse: frågor som kan vara populära, gynnar Tidöpartierna eller är svåra att hantera för oppositionen. Sedan anpassar man helt enkelt verkligheten efter det man hittat.

PM Nilssons medverkan i podden Solskenskollen är ett avslöjande och intressant exempel. Där erkänner han mer eller mindre öppet att kärnkraftsdebatten inte handlade om sakpolitik – utan var en bra fråga för Tidöpartierna att enas kring. 

Det ger förstås Tidöpartierna en fördel – det är lättare att skapa intressanta konflikter om man inte är begränsad av sanningen.

Verkar kärnkraften populär och ett bra sätt att ena Tidölaget? Då låtsas vi att MP och S la ner den! Är människor rädda för att kriminaliteten ska nå deras villaförorter? Då låtsas vi att S vill tvångsblanda befolkningen! Tror våra väljargrupper att invandrare skaffar många barn för att kunna leva på bidrag? Då säger vi att det är så!

Om motståndarna lyckas slå hål på lögnen är det ingen fara. Berättelsen är ändå satt, frågorna på agendan har bestämts: kärnkraft, tvångsblandning och bidrag som staplas på varandra.

Det viktigaste av allt är att motståndarna hamnar i försvarsställning. Att tvingas försvara sig mot en lögn är i vår tid att redan ha förlorat. Varje gång försvinner möjligheten att prata om det man själv vill göra.

Frågan är förstås hur man bäst ska bemöta detta. Vad gör man med en regering som hela tiden ljuger?

Jag har ett antal olika förslag. 

1. Skapa en berättelse om lögnerna

Om lögnerna ens ska bemötas bör det göras samlat. Det vill säga genom en motberättelse, som är precis vad denna ledare handlar om: att Tidöpartierna ljuger regelmässigt. Det är nog inte särskilt svårt för väljarna att tänka sig att personer som Kristersson (M), Busch (KD) och Pourmokhtari (L) brukar skarva med sanningen. 

Detta löser inte allt, men kan bli som ett slags vaccin hos väljarkåren. Varje gång de säger något, ska folk tänka: stämmer det?

2. Sätt agendan själv

Som vi redan tjatat om – de rödgröna måste sätta egna frågor på agendan som konkurrerar ut Tidöpartiernas. Förmögenhetsskatt, arbetstidsförkortning och rättvis klimatomställning behöver inga överdrifter för att kunna bli valfrågor. 

3. Sluta bete er som ett gäng elevrådsordföranden

When they go low, we go high, sa Demokraterna. Sedan förlorade de mot Trump. 

Ljug inte. Bli inte som dem. Men fastna inte heller i talepunkter. Människor längtar efter autentiska politiker. Om man blir attackerad med en lögn är det ingen idé att börja förklara sig. Bättre är tyvärr ofast att attackera tillbaka – men med något som är sant.  Annars fastnar man på en av motståndaren bestämd planhalva. 

Det amerikanska uttrycket ”Don't bring a knife to a gun fight” passar bra. Man ska inte ljuga. Men man ska inte heller  ”Bring a forskningsrapport to a valrörelse”. Det är berättelser som vinner val, där det finns en skurk (högern) och en hjälte (de rödgröna).

4. Medierna måste bli mer kritiska

Medierna har också ett stort ansvar. Förra valet dominerades helt av högerns frågor – oavsett sanningshalt i olika påståenden. Alla redaktioner bör fråga sig om ämnesvalen gav väljarna en tillräckligt informerad bild av vad valet handlade om. 

Det handlar också om att faktagranska, vara förberedd och kunna sina siffror. När exempelvis påståenden om bidragsberoende kastas fram, bör samtliga medier naturligtvis upplysa väljarna om hur många familjer det gäller. 

Lögner bör inte få sätta dagordningen ännu ett val.