Henrik Jalalian: Aktivisterna sörjer döda barn, Patrik Kronqvist

Om det är någon borgerlig skribent jag ibland kan nicka lite instämmande åt, så är det Expressens Patrik Kronqvist. Eller i vart fall få sig till livs ett tänkvärt motargument till den egna ståndpunkten. Jag glädjer mig i denna tid åt alla skribenter som inte bytt ut ordet journalist i ”opinionsjournalist” och ersatt det med ”demagog”. 

Men gårdagens ledare från Expressens politiska redaktör är ett nämnvärt undantag. Jag kommer på mig själv med att tänka: Vad har hänt med dig, Patrik Kronqvist? 

Han undrar varför Palestinaaktivisterna inte firar avtalet om Gaza. De borde jubla och hylla Trump. Kanske gör de inte så för att ”Trumps avtal blev ett nederlag för Hamas”.

Som om det var feststämning som skulle ligga främst på näthinnan när en två år lång massaker på ett folk äntligen tar en paus. Samtidigt som Gaza fortfarande befinner sig i ett akut nödläge, i en olaglig blockad, människor svälter och sjukvård saknas. 

Om Patrik Kronqvist känner något av denna sorg inför alla civila offer ger han inte uttryck för den. 

Det jag istället hör om – från nästan alla håll – är lättnad. Och sorg. Sorg över alla civila som dödats. Om Patrik Kronqvist känner något av denna sorg inför alla civila offer ger han inte uttryck för den. Istället skriver han: 

”Segern har dock ett högt pris. De många döda palestinierna och den stora förstörelsen i Gaza har varit förödande för Israels anseende.”

Den verkliga tragedin här är alltså Israels minskade anseende världen över. Inte 20 000 dödade palestinska barn (enligt Rädda barnen).

På denna ledarsida har vi gång på gång markerat mot antisemitism och fördömt Hamas. Det har ibland lett till kostnader – bland annat dödshot mot en av våra redaktionsmedlemmar. Vi skulle för den skull aldrig kollektivt skuldbelägga den mycket heterogena Palestinarörelsen. 

Eller skuldbelägga människor – varav många har familjemedlemmar i Gaza – för hur de tar emot beskedet om vapenvila.

Han upprepar att Hamassympatier kanske ”är en förklaring till frånvaron av glädjescener på svenska gator över att det krig, som aktivisterna kallar för folkmord, nu äntligen ser ut att kunna närma sig ett slut”.

”Krig, som aktivisterna kallar folkmord” – det är en avslöjande formulering. Det är nämligen inte bara aktivister som kallar det som skett folkmord. Begreppet används även av folkrättsliga experter, israeliska och internationella människorättsorganisationer och FN-rapporter. En av Sveriges mest meriterade professorer i folkrätt, Mark Klamberg, gör det också. Benjamin Netanyahu är internationellt efterlyst och Israel åtalas i Haag för detta, allvarligaste av alla brott.

I princip ingen seriös expert lägger sig under ”allvarliga krigsbrott” som beskrivning. Att beskriva det som ett krig, är djupt okunnigt och kränkande mot offren. På samma sätt som det är avskyvärt att beskriva Hamas terrorattacker den 7:e oktober som ”motståndshandlingar”. 

Men det slutar inte där.

Patrik Kronqvist tycker att Donald Trump ska få Nobels fredspris. Att han inte är demokrat är inte ett hinder. Inte heller att han, gång på gång, hotat länder och politiska motståndare med total ödeläggelse (vilket möjligen är lite på tvärs med Nobels testamente: ”den som har verkat mest för folkens förbrödrande”).

Det verkar tvärtom vara en merit i fredsarbetet: 

”Trump är även omvittnat stingslig och oberäknelig. Det kan ha bidragit till framgången. Hans hot om att ge Israel fria händer i Gaza om avtalet inte accepterades togs i alla fall på stort allvar.”

Fria händer alltså. Efter ett besinningslöst dödande av civila. Även attacken i Doha och invasionen av Gaza lyfts fram i positiva ordalag, för att de verkat avskräckande.

Här döljer sig en intressant principfråga. Samtliga av dessa ageranden är klara brott mot internationell rätt. En av Sveriges största liberala ledarsidor har av allt att döma övergett tron på en internationell rättsordning. Istället ska den starkes rätt råda. Trumps rätt.

Pax Donald. 

Det är förstås positivt att Hamas försvagats, åtminstone tillfälligt. Men att hylla Trumps metoder? Där han hotat med en total ödeläggelse av Gaza, oavsett de civila offren? Där USA och Israel behandlar internationell rätt som dasspapper?

Det åsikten kan man förstås ha. Men då står man plötsligt fullständigt tomhänt på principer när man protesterar mot Putins krig i Ukraina. Eller när civila dödas – så länge det är för den goda sakens skull.