Johan Jenny Ehrenberg: Ett försök att skapa motstånd mot en vansinnig utveckling

Det ändrar allt. När vi slutar se på oss som enskilda som ska välja en enskild väg i ett enskilt liv, utan ser att varje sak vi gör påverkar andra och att den styrka vi har gemensamt är mycket större än vad vi som enskilda kan förstå.

Vi har ju gjort detta i rätt många år nu. Innan oss gjorde våra föräldrar samma sak. Byggde ett samhälle där kommuner och staten var tryggheten och framtiden handlade om gemensamma investeringar och skattefinansiering. Ett samhälle som kunde slås sönder av satsa på dig själv-rörelsen högerifrån och som trots de enorma offentliga rikedomarna blev maktlös inför nyliberalismens ekonomiska regler (det vill säga privatisering in absurdum).

Det som socialister och feminister byggt som ett trygghetsvärn, slogs sönder av några mandatperioder borgerligt styre. Innan dess byggde arbetarrörelsen trygghet i egna rörelser och egna företag men när det privata kapitalet fick slå sönder det offentliga kapitalet förvandlades även rörelsernas ekonomi till samma vinstjagande kortsiktighet där placeringar på börsen av vanliga människors insatser (via försäkringsbolag eller pensionsbolag) sågs som en tävling man måste vinna för att kunna erbjuda trygghet i framtiden. 

Men framtiden blev enskild, utlämnad, inte gemensam.

Tillsammansmakt är ett försök att skapa motstånd mot en historiskt vansinnig utveckling.

Det vi gör är små exempel på vad man skulle kunna göra överallt, på många områden, kanske speciellt nu när framtiden handlar om att stoppa klimatkrisen.

Den tidning du läser nu är helt skapad av det här. En ledare 2013 med uppmaning till alla att stödja bygget av en ny röd och grön dagstidning i Sverige blev verklighet fast alla trodde det var omöjligt. Läsares lån – på drygt tio miljoner kronor de första åren – gjorde det möjligt att idag ha en fri dagstidning som bökar och stökar och undersöker och berättar fritt, oberoende av vad vinstjakt eller annonsmarknad säger.

Med åren har jag blivit ett siffermonster, det blir man av att driva företag, jag sover i siffror och vaknar i nya fräscha sådana som maler i bakhuvudet hela arbetsdagen för att möjligen lugna sig när man tittar på ”Shetland” på kvällen. 

Fortfarande har Dagens ETC mediestöd – dock kraftigt minskat, och snart är det halverat – men den halveringen har betalats genom att vi blivit så många fler.

Men siffermonstret i mig konstaterar att om vi 26 000 som betalar för tidningen ökar med varsina 40 kronor i månaden, ja, då kan vi strunta i statens pengar och få in mer än mediestödet, faktiskt hela 12 480 000 kronor. Alltså motsvarande en öl per person i månaden. Eller visst, en enkel fika.

Ändå roligare vore förstås om vi blev ännu fler så vi kan ge rejäla rabatter till dem som har svårt att betala redan idag. Solidarisk prissättning helt enkelt.

Tillsammansmakt gör det möjligt. Vad tycker du själv är bästa vägen att gå?

För borgare är det här svårt att förstå, de använder ju lobbyism som den stora metoden att skydda sig och få fördelar från det offentliga. Men för den som ska förändra är oberoende och självfinansiering mycket mäktigare än att exempelvis försöka övertyga en kommun att bygga klimatklokt. Det är bättre att bygga själv.

Jag får numera ofta frågor om ETC-företagen kan göra mer. Bygga fler hus, skapa gemensamma batterilager, skapa fria serverhallar, skapa alternativ AI eller bara mer ren solenergi. Göra mer och göra det lokalt.

Men tillsammansmakt fungerar inte så. Den börjar med att man lokalt går samman för att starta ett projekt, att man skaffar sig vägar att nå ut och samla fler och att man tillslut använder de system för företagande (för det är alltid ett företag man skapar) som finns och som vi gärna delar med oss. 

Jag tror projekt måste vara väldigt konkreta, just det här ska vi uppnå på en viss tid. Därför presenterar vi ett nytt projekt där alla kan få äga egna solceller och därmed få sin egen el för noll öre per kWh – 25 år framåt. (Själva elen alltså, till det kommer alltid nätbolagens dryga priser.)

Politiken förändras först när människor redan förändrat den.

Ibland för jag vanliga mejl från socialister som menar att det vore bättre om politiken ändrades och att det offentliga återgår till det den var för länge sedan, än att människor privat ska agera för klimat och rättvisa och trygghet.

Jag tror inte det. Om det är något utvecklingen lärt ut så är det att skyddsvallarna blir för svaga om inte många är med och gör saker möjligt. Många ska ha makt.

Just nu håller de borgerliga på att försöka krossa Allmänna arvsfonden (dit pengar går från de som avlider utan arvtagare). Men statens makt kan de därmed hindra stöd till kulturella och sociala projekt för jämlikhet, antirasism med mera som är beroende av arvsfondens inflöde.

Precis som Donald Trump krossat världens hungerbistånd och kampen mot hiv genom nedläggningen av USAID. Ett enda beslut ger minst 20 miljoner döda i svält och sjukdom.

Den här katastrofen skulle världens rika multinationella bolag kunna stoppa bara genom att sluta flytta vinster till skatteparadisen jorden runt. 20 procent av världens stora bolagsvinster smusslas undan den vägen.

Men det kommer ju ägarna aldrig göra.

Vi kan alla önska att det gick att snabbt ändra, men utan motmakt finns det inget som går åt rätt håll.

Så vad är motmakt mer konkret? 

Låt mig ta ett soligt exempel igen.

Sverige har idag minst 330 000 solcellsägare, de gör tillsammans lika mycket el som en kärnkraftsreaktor (6 TWh) och de kommer vid valet 2026 vara nästan dubbelt så många.

Det parti som då angriper solel och försvårar för alla dessa små anläggningar med nya dyrare nätregler, kommer förlora valet medan det som stöder mer fri el med rätt att byta den mellan husen, kommer vinna.

Så enkelt är det.

Politiken förändras först när människor redan förändrat den.