Under semestertidens väntan på tåg och att regnet ska ta paus har jag dumscrollat sociala medier en hel del. Som många vittnar om är det kanske inte den mest uppbyggliga användningen av den lediga tiden men, vill jag påstå, helt bortkastat är det inte. I mina flöden strömmar många politiska memes, de flesta av dem med sitt ursprung i någon form av vag och formlös anglosaxisk vänster (sällan organiserad).
De har i flera år handlat om att häckla Trump och hans följarskaror, liksom hans alltfler europeiska motsvarigheter, att häckla klimat- och vetenskapsförnekare och, kanske främst, att solidarisera sig med minoriteter, tydligast avseende Black Lives Matter och hbtq-personer. Man skulle kunna kalla det för en form av vänster-by-proxy.
Men i sommar hartemat för memes:en och skämten skiftat, och jag tycker mig ana konturerna av något nytt och hoppingivande. Det absolut vanligaste temat har blivit bostäder. De handlar ofta om parasitiska hyresvärdar, vrickade hyresvärdar och direkt onda hyresvärdar. Om det ovärdiga i att som trettioplussare med heltidslön i Chicago, Miami eller London inte ha något annat val än att hyra in sig hos någon som köpt sitt hus eller lägenhet under ekonomiskt förmånligare tider, bli en del av hens försörjning och underkasta sig ibland absurda villkor och rena maktuppvisningar (som att inte få ha besökare av andra könet, inte få lov att gå barfota, inte få lov att prata spanska eller inte få lov att koka pasta).
Inte sällan uppmärksammas orättvisor mellan generationer. Ett exempel, illustrerat med karaktärer ur Simpsons: ”Mina föräldrar i 30-årsåldern: ’Älskling, jag tror vi har råd med ett barn till och ett större hus’. Jag i 30-årsåldern: ’Hallå allesammans, vi behöver en ny inneboende fort som tusan om vi ska klara den nya hyran’” (min översättning). De mest rasande budskapen fokuserar på det omoraliska i att några kan leva till fullo på sitt ägande utan att behöva lyfta ett finger.
Det andra vanliga temat återfinns i två väldigt olika sorters flöden som normalt inte möts; dels i vänsterflödena men också i mamma-flödena. De består oftast av en videosnutt på någon eller några minuter, som visar en kvinna med en liten bebis mot axeln. Hon berättar in i kameran hur omöjligt hjärtekrossande det känns att tvingas lämna bort sitt lilla två- eller tremånadersbarn för att gå tillbaka till jobbet.
Avsändaren till dessa videos, ofta en mamma-influerare, som tidigare tipsat mest om söta kläder och tio roliga idéer för baby-showers, kräver inte politisk förändring. Tvärtom anklagar de inte sällan sig själva: hade bara deras män haft högre lön eller hade de haft vett att vänta tills de sparat ihop ett större kapital hade de inte varit i den här situationen utan haft råd att bli hemmamammor. Inläggen är apolitiska, men det dröjer vanligtvis inte många minuter innan kommentarsfältet blir en politisk kokkittel; inom sekunder berättar en glad finländska om sin långa föräldraledighet och så är det igång.
Det nya och hoppingivande har att göra med att behovet av sociala reformer inte längre bara tillskrivs underprivilegierade grupper som är ”de andra” utan tillskrivs avsändaren själv. Det kommer ur en djup känsla av att det inte är en rimlig livskvalitet att en heltidsarbetande 30-åring inte har råd med en egen bostad eller att en förstagångsmamma som knappt läkt efter kejsarnittet måste skiljas från sin sexveckorsbebis. Att det varken är en acceptabel välfärdsnivå eller rimligt i förhållande till samhällets produktivitet. Där någonstans finns det en chans att blickarna höjs och frågan formuleras om vart resurserna egentligen tar vägen, vem som ackumulerar dem.
Om en ny vänster ska uppstå kan det inte vara en proxy-vänster, utan en som längtar efter ett rikare liv också för egen del.
