En maskulin haka räddar inte barnen som Sverige sviker

Brottsligheten är ett akut problem. Vi inte har tid att vänta in långsiktigt verkande åtgärder. Därför behövs hårdare tag. Nu. Så har svensk kriminalpolitisk debatt låtit de senaste 30 åren. 

Av någon anledning tycks detta ha undgått de flesta politiker under de senaste 30 åren. Istället har man ägnat sig åt omfattande nedskärningar inom skolan och socialtjänsten – två av de samhällsinstitutioner som har långsiktigt förebyggande effekter mot kriminalitet. Ett storartat sammanträffande som närt skattesänkningar, bankakuter och skolkoncerner snarare än de senaste decenniernas barnkullar. 

Regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet – “gängpaketet” – pågår i precis samma anda. Förutom flirten med new Labours gamla valkampanjsdänga tough on crime, tough on the causes of crime, ligger fokus främst på de hårdare tagen. Mer övervakning, fler tvångsåtgärder och skärpta straff. Skolan får endast en punkt i paketet, och det är oklart hur stor satsningen blir och om staten kommer att skjuta till medel till kommunerna.

Detta är slappt. Särskilt med tanke på hur både polisen och forskningen vittnar om skolans skyddande funktion. I utsatta områden där många inte når gymnasiebehörighet är bra skolor extra viktiga. 

Redan 2002 strejkade skolelever i Biskopsgården inför besparingskrav som innebar slopandet av 20 lärartjänster. Året därpå aviseras ytterligare nedskärningar inom skola, förskola och socialtjänst. 2009 togs 9.3 miljoner från skolorna, och cirka 30 lärartjänster försvann. 2010 genomförde stadsdelen besparingar på 33,5 miljoner. Och så vidare. Inför 2020 ser det inte ljusare ut.

Det här har sällan nämnts under de perioder som platsen hållits fram som ett nationellt skräckexempel för eskalerande gängkriminalitet. Man har aldrig talat om det i termer av svek mot de barn som levde i riskzonen för att rekryteras till kriminella gäng. Trots att flertalet av dessa barn var kända av sociala myndigheter redan från förskoleålder. 

Polismyndighetens metodhandbok är tydlig: parallella samhällen växer fram som ett resultat av statens nedrustning av skola, fritid, vård, sociala myndigheter och andra samhälleliga institutioner. Förutom rent polisiära insatser krävs en ”samhällsbyggarfas" med långsiktigt arbete för att förhindra nyrekrytering. Handboken framhåller även att det är av stor vikt att samhället börjar agera för att undvika ”utlämnande av barnen i de resurssvagaste områdena som annars riskerar att tvingas stå för sitt eget sociala och fysiska skydd”.

Det är svårt att se hur den typen av långsiktiga satsningar rimmar med new public management, nedskärningar och privatiseringsreformer. Dessa ger att staten och politiken förlorar förmågan att styra. Man ligger alltid steget efter. 

Ett exempel är Göteborgs stads hantering av barnärenden. Socialtjänstens utredningar av barn som far illa tar längre tid än vad lagen tillåter och nämnderna är för dåliga på att styra och följa upp så att barnavårdsutredningar bedrivs i enlighet med lagstiftningens krav. Orsakerna till bristerna är bland annat hög arbetsbelastning och sjukskrivningar. Konstaterar Stadsrevisionen både 2015 och 2018. 

Ett annat exempel återfinns hos skolan, där skolvalet och friskolorna förstärker segregationen och utarmar de kommunala skolorna. Skolföretagen vägrar insyn, ger glädjebetyg, gör stora vinster och dumpar "olönsamma" elever på kommunerna samtidigt som man kräver mer pengar. Vinstdriften gör elever till en handelsvara, och mer resurskrävande elever från studieovana hem utgör inte en god affär. 

Det systematiska övergivandet av dessa barn skapar otrygghet för hela staden. Därför borde företag inte kunna frånta dem en fungerande skolgång. Och framför allt borde samhället inte beröva dem det stöd och den trygghet de behöver. Överger man någon på dagis för att komma med hårda tag och blåljus när allting redan är försent, ja, då är man inte mycket till landsfader. 

Nu är hårdare tag på allas läppar, illustrerat med bilder på Morgan Johansson med bestämd blick och utskjuten käke, Mikael Damberg med armarna i kors och kraftfulla says av typen “det ska bli svårare att vara gängkriminell”, eller en fast uppåtblickande Ulf Kristersson bredvid en reslig polisman. Bildspråket och betonandet av den maskulina hakan förtjänar egentligen en egen text i signalpoltikens era. 

Men kom inte här och stoltsera över hårdare tag mot de barnkullar ni övergivit under flera decenniers tid.