En del är vilsna pojkar, andra är våldsamma män

Många har skrivit klokt om fallet med migrationsminister Johan Forssell (M) och hans son, som varit aktiv i nazistiska rörelser.

Det har kommit (fullt rimliga) avgångskrav. Regeringen har med all rätt kritiserats för sina dubbla måttstockar och den rasism som genomsyrar dem.

När Johan Forssell till slut trädde fram och medverkade i TV4 Nyhetsmorgon var allt genomtänkt in i minsta detalj.

Den annars kostymklädda ministern hade nu bara skjorta. Avväpnande. Han pratade om en ”femtonåring som nyss fyllt 16”. I den anonyma intervjun med TT valde han beskrivningen ”yngre tonåren”. Mig veterligen är 16 precis i mitten av tonårsskalan.

Han vill så klart betona att det handlar om ett barn och på så vis få omgivningens omtanke och förståelse. Skillnaden mellan retoriken kring den egna sonen och den som rör icke-vita barn, eller andra sorters extremism, är enorm.

Vissa barn är vuxna nog att fängslas när de är 14. Vissa är bara barn när de är 16.

Skulle Forssell till exempel siffertrixa på samma sätt om det handlat om en ung gängkriminell som riskerar fängelse; ett offer för de hårdare tag Moderaterna och övriga Tidöpartier brinner för? Självklart inte. Vissa barn är vuxna nog att fängslas när de är 14. Vissa är bara barn när de är 16.

Tendenserna känns igen från masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro. Den vita gärningsmannen beskrevs som en enstöring som svikits av samhället.

Möjligen är det en så korrekt beskrivning man kan ge i brist på fynd som visar uttalade motiv – men man hade aldrig sagt så om gärningsmannen var invandrare. I de fallen är det aldrig samhället som har svikit, nej, det är extremism, det är dåliga föräldrar, det är fel värderingar.

Diskussionen efter avslöjandet måste nu leda oss till två saker – bortom avgångskrav och kritik för hanteringen av fallet.

Den ena är att få regeringen att inse faran i de högerextrema rörelser som växer fram i kölvattnet av rådande högervindar och normalisering av rasism och nazism, och att börja motarbeta dessa. Det andra är att inte låta Tidöpartierna komma undan med den rasism som går som en röd tråd genom hela deras politik.

Och det är många som arbetar ihärdigt med båda delar. Men regeringen arbetar än mer ihärdigt med att peka ut andras stökiga ungar som samhällets största hot – och ändra lagarna därefter – samtidigt som man befäster den egna överlägsenheten: att inga regler gäller dem.

I samma veva som Expo avslöjade att en minister har en nära anhörig som varit aktiv i nazistiska rörelser publicerade Moderaterna en bild på Instagram. På bilden syns följande text:

”Du kanske inte känner en tioåring som lockats in att bli springpojke åt ett kriminellt gäng. Men på din sons skola finns minst en.”

Åldrades sådär, får man ändå säga: för de tänkte ju knappast på migrationsminister Johan Forssells son när de skrev den där texten. De tänkte så klart på en invandrarunge, och gänget de såg framför sig var knappast Aktivklubb, utan snarare Foxtrot.

Om radikaliseringen av Johan Forssells son ses som en effekt av samhällets svek bör så klart andra fall betraktas på samma sätt. Om inte låter man rasismen styra politiken (vilket är vad som sker just nu).

Kanske, om vi har tur, leder det här till att Forssell inser att också vita pojkar är farliga, och att också invandrarkillar förtjänar samhällets stöd. Men det är väl att hoppas på för mycket av en regering som regerar med stöd av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.