Lotta Ilona Häyrynen: Johan Forssell borde vara med sin son

Det blev som vi alla misstänkte: migrationsminister Johan Forssell skulle till slut bli tvungen att tala ut om Expos avslöjande. Den första intervjun gavs till TV4 och Nyhetsmorgon, där Forssell berättade att “den nära anhörige” är hans son.

Intervjuer i morgonsoffor brukar i regel vara vänligare och mer finstämda än de ansvarsutkrävande intervjuer som görs av till exempel SVT:s 30 minuter. För Forssell blev det därför den bästa möjliga platsen att berätta om chocken, sonen och sin roll som pappa. 

Det borde över huvud taget inte vara svårt att på ett mänskligt plan sympatisera med Johan Forssell. Att ha ett barn som engagerat sig i extremism och dessutom varit aktiv i att sprida våldsideologin till andra måste vara en fruktansvärd upptäckt som förälder. 

På den här ledarsidan har vi kritiserat Johan Forssell och regeringen för dubbla måttstockar som i praktiken gått ut på ”våra barn och andras gängkriminella”. I över en vecka har högern och deras debattörer gjort allt för att spela ned sonens aktiviteter och visa empati – samtidigt som medkänslan för invandrarfamiljer i liknande situationer utan undantag alltid varit frånvarande. 

Forssell fick också frågan om dubbla måttstockar i Nyhetsmorgon. Han hävdar att det ”helt enkelt inte stämmer”. Bara regeringens försök att hantera Expos granskning visar motsatsen. Att det just handlar om ”ett barn” och inte en ”tonåring” har varit regeringens främsta presstrategi. De har tidigare bland annat ringt just TV4 för att få in ordet i en av deras tidigare publiceringar. I Nyhetsmorgon säger Forssell att hans son är 15 och ”just gått ut nian”, för att senare säga att han ”precis fyllt 16”.

En 16-åring är absolut att fortfarande betrakta som ett barn som behöver stark vuxennärvaro för råd, guidning och gränssättning. Den dubbla måttstocken bor i Forssells och regeringens hävdan att just denna 16-åring och ska behandlas som barnet han är, medan andra 16-åringar och högstadiebarn av polisen och samhället ska behandlas som vuxna.  

Forssell menar också att han står fast vid allt han sagt om föräldraansvar, även om det inte alltid betyder ”att man lyckas”. Just vid de tillfällena blir ”föräldraansvaret kanske än viktigare” säger Forssell. 

I många öron kan det kanske låta rimligt, men Forssells tankar om det fortsatta föräldraansvaret är hela intervjuns springande punkt. Inte med ett ord säger han något om skolan eller det övriga samhälle som omgärdar våra barn. 

Regeringens ”föräldraansvar” är i praktiken att säga till familjer vars barn engagerat sig i våld och extremism – oavsett ideologisk etikett – att de är lämnade ensamma i att hantera skiten. 

Allt är ju enligt regeringen upp till föräldrarna. När de misslyckats – som de mammor och pappor som gång på gång ringt soc på sina egna barn – ska de enligt Forssell ta ännu mer ansvar. Själva.

I Järva i Stockholm tvingas Rädda Barnen rycka in med psykologhjälp till vänner och familj vars barn skjutits ihjäl eller blivit gärningsmän. Ett fattigt civilsamhälle ska ta över vid kriser för att det offentliga hellre sänker skatter. 

Så byggs inte ett samhälle som är tryggare från extremism och gäng, men det är regeringens ständiga käpphäst: individansvaret. Att vi till syvende och sist ska kunna bygga bort trasiga system med ett skosnöre samt tro, hopp och misstänksamhet. 

Johan Forssell säger att han nu tagit allvarliga samtal med sitt barn. Extremismen ligger ”bakom honom” och själv tänker han fortsätta som minister, det vill säga på ett av landets mest krävande jobb med en mycket vilsen och ledsen son. 

En medkännande fråga vore om Forssell inte skulle göra ett viktigare jobb hemma just nu, tillsammans med sitt barn. Gärna inte ensam, utan också med det stöd alla i en liknande situation borde ha rätt till utifrån.