Hur facken kommer att agera är i detalj ännu inte klart, men LO-förbundens samordning inför avtalsrörelsen ger skäl till försiktig optimism – det minskar risken för att enskilda förbund tvingas till försämringar av sina kollektivavtal, som på sikt spiller över på alla. 

Samtidigt blir det möjligt att ställa gemensamma krav där satsningar på lägstalönerna kan dämpa stöten för de hushåll som drabbas värst – de med lägsta löner och minsta marginaler. 

Dock står de ansvarstagande facken ganska ensamma på marknaden. I Konjunkturinstitutets nya Lönebildningsrapport framgår det att vinstandelen i det svenska näringslivet är historiskt högt, och att löneandelen är historiskt låg. KI noterar att det svenska näringslivet som helhet har ett ”relativt högt vinstläge”. 

Därmed innebär fackförbundens läge inför avtalsförhandlingarna något av en gordisk knut där det inte går att göra särskilt mycket mer än att uttala sina förhoppningar om att näringslivet ska ta ansvar för situationen. Det kommer det inte. 

Bland annat LO-ekonomen Torbjörn Hållö pekar på hur dagligvaruhandeln kompenserar sig mot prisökningar och behåller en hög vinstmarginal genom att dumpa över större delen kostnaden på kunderna. Därmed riskerar man att driva upp inflationen. 

Det är inte att ta ansvar. 

Som många av oss minns åtföljdes finanskrisen 2008 av hårda åtstramningar inom offentlig sektor, globalt. Men globala lagstiftare och tillsynsorgan gjorde också sin hemläxa. Trots gråt och tandagnisslan skärptes likviditetskraven på finansinstituten, och i det allmänna stämningsläge som rådde i sviterna efter kraschen uppmärksammades också just banker för andra etiska misslyckanden som att hantera penningtvätt och för att underlätta för olika aktörer att undgå beskattning. 

Samma uppslutning finns inte nu. Förutom spridda rekommendationer från bland annat IMF och ECB om att stater behöver skydda de mest sårbara delarna av befolkningen genom den ekonomiska nedgång vi befinner oss i, sker inte mycket. Några sådana ansatser verkar inte heller finnas hos regeringen. 

Högerpartier är av tradition sällan intresserade av att förbättra tillvaron för vanliga människor och det finns ingenting som tyder på att den här regeringen skulle vara mindre betonghöger än sina historiska föregångare. 

Möjligen består den mest avgörande skillnaden i att krisen 2008 hotade att krascha hela det kapitalistiska systemet, vilket inte enbart drabbat befolkningar. Det hade även drabbat marknaden. Därför kan vi lugnt luta oss tillbaka och se business as usual rullas ut under lågkonjunkturen. Vinstandelarna kommer inte att ifrågasättas annat än genom bekymrade uttalanden, befolkningar kommer att få bära kostnaderna genom reallönesäkningar och fackförbunden, vars medlemmar skulle drabbas hårt att fortsatt inflation, kommer vara den enda centrala aktör som tar någon form av ansvar för utvecklingen genom att hålla tillbaka. 

Så borde det inte vara. Det ideologiskt ensidiga vurmandet för utbudssidan av marknaden, det vill säga företagen, har passerat bäst före datum och luktar skämt. 

Frågan är om regeringen är förmögen till en kursändring? 

Utifrån vad vi hittills sett av den presenterade politiken genom Tidöavtalet verkar de mest intresserade av att följa Sverigedemokraternas auktoritära linje och använda statsapparaten för att trakassera människor som redan har det svårt. Man annonserar att det kan ta ”flera mandatperioder” att komma tillrätta med Sveriges kriminalitet, det utlovade bensinbidraget kommer inte vara på plats i tid, det tar tydligen tid att uppföra kärnkraftverk för att lösa energikrisen, och i nuläget ser det heller inte ut att finnas utrymme för de utlovade löneökningarna för landets poliskår. 

Bortom inkompetensen och de auktoritära förslagen framstår den nya betonghögern framförallt som tråkig. Här finns inga spår från valrörelsens populistiska glädje. En blek revolution som redan slukat sina egna barn.