Regeringens inaktivitet eldar på bostadskrisen – och innebär sannolikt att byggandet inte kommer att återhämta sig på flera år.

Ulf Kristerssons retorik sjuder av chauvinistiska passioner och förmodad folklighet.

Det är ett aktivt val som signalerar att välfärdens brukare, det vill säga landets befolkning, inte är en prioriterad grupp.

Liberalernas partiledare står för en auktoritär fortsättning på den impopulära arbetslinjen.

Frågan är om strejkvågen är en enstaka händelse eller om landskapet håller på att skifta. Jag hoppas på det senare.

En tillräckligt stark rörelse av den här arten har på sikt alla möjligheter att förändra.

Högern förmår inte omsätta folkhemsvurmandet till konkret politisk handling.

Han försvårar inflationsbekämpningen, skadar svenska pensionsfonder och låter folket betala.

Vad är poäng­en med att ha en stat och ett ekonomiskt system som ständigt slänger ekonomiskt stressade människor under bussen?

Regeringen skickar en signal om fortsatt skydd för direkt destruktiva aktörer på välfärdsmarknaden.

Men frågan är om regeringen ens ­betraktar ­utvecklingen som ett ­problem.

Regeringen hade åtminstone haft någonting att peka på. Men inte ens det klarar man av.

Strategin går i korthet ut på att smutskasta vänstern.

Slappa, glädjelösa försök att gömma sig bakom den tidigare regeringen.

En rörelse som binder samman olika etniska grupper, olika klasser och olika generationer.

Fastighets­ägarnas agerande är direkt ansvarslöst. Det är hög tid att uppvisa ett minimum av samhällsansvar.

Du ska inte behöva ligga ensam och sjuk i en allmän park för att någon gör vinst på det. Återreglera hela välfärdssektorn.

Det här är vad som sker när man lägg­er makten i händerna på högern och deras obefintliga respekt för arbetande människors villkor.

Bortom inkompetensen och de auktoritära förslagen framstår den nya betonghögern framförallt som tråkig.

Situationen ger en fingervisning om den internationella kapaciteten att möta andra brännande globala utmaningar vi står inför.