Nej, jag borde inte skriva om tankesmedjor. Jag ogillar dem nästan alla. De är en av de samhälleliga sjukdomar som blivit allt vanligare allteftersom den nyliberala epoken rullat på sedan 80-talet.

”De är inga smedjor, möjligen påminner de om forna seklers smeder därför att de hör dåligt. Varje tankesmedja jag besökt i mitt liv har varit kusligt likartad: kaffemaskiner, medelklass och en gatuadress i Stockholms innerstad. De är motsatsen till föreningsliv, folkrörelser och rentav till partihögkvarter (där kan det trots allt drälla in en vanlig upprörd människa).”

Så skrev jag i en liten artikel i Aftonbladet efter att Benjamin Douza utsetts till ny vd på Timbro och jag gillar den formuleringen.  

Men nu är jag trots allt tvungen att skriva om en tankesmedja – nämligen Stockholms Handelskammares tankesmedja som fått namnet Omstartskommissionen. I april sjösattes den. Dess uppgift är att lägga fram reformförslag på hur Sverige ska kunna bli konkurrenskraftigt efter coronakrisen. Ordförande är den gamle ekonomen Klas Eklund, en gång drivande i den så kallade Kanslihushögern, som var med och lade om den (socialdemokratiska) ekonomiska politiken på 80-talet i mer marknadsliberal och avreglerad riktning. En medlem i kommissionen är Susanne Ackum. För fyra år sedan avgick hon som riksrevisor på Riksrevisionen efter olika märkliga turer, avslöjade av Dagens Nyheter, som bland annat rörde nepotism och konstiga rekryteringar. I tankesmedjan Omstartskommissionen är hon ansvarig för utbildningsfrågor och i dagarna har de första förslagen nått dagens ljus.

Ett av dem är att den elev som klarar gymnasieskolan på utsatt tid ska få någon form av premie eller belöning. Hon har tydligen noterat att många gymnasieelever är tvungna att jobba vid sidan av studierna för att klara sig. Men tanken att studiemedlen skulle kunna göras mer generösa verkar inte ha slagit henne, eller att marknadsvinsterna borde drivas ut ur det svenska skolsystemet. Istället föreslår hon alltså att elever som klarar studierna i tid ska få en belöning, kanske i form av avskrivning av studieskulderna.

Så tänker man i en elitistisk tankesmedja. Lärarnas Riksförbund var snabba med ilsken kritik av idén och menade att det givetvis bara kommer att öka stressen både på lärare och elever. Vad man också kan vara rätt säker på är att idén inte precis gynnar idén om klassutjämning: Elever med välbeställda föräldrar lär nog ha långt större möjligheter att håva in den där belöningen än dem med fattiga föräldrar. Omstartskommissionen föreslår kort och gott ett slags överklassrabatt.

Nej, jag tror knappast att detta förslag från Stockholms Handelskammare och deras lilla tankesmedja går igenom. Det är elitismen här som stör mig. Stockholms Handelskammare är en resursstark organisation med tunga näringslivsföreträdare i ledning och styrelse. Organisationen håller sig till och med vad man kallar ett ”honorärfullmäktige”, vad nu det ska betyda. Där sitter kapitalets gamla trotjänare, såsom Anders Wall, Antonia Ax:son Johnson, Fredrik Lundberg och Gustaf Douglas. Den sistnämnde är som bekant både greve, finansman och moderat.

När medier rapporterar om denna Omstartskommissionen tror jag det vore bra om de också berättade vilken organisation som står bakom den. På rak arm har nog få vanliga svenskar nog något begrepp om det.  

Men den större frågan är ju denna: Vilka idéer och ideologier ska styra det svenska postcoronasamhället? Det är inte bara en svensk fråga. I land efter land kommer den att bli aktuell under hösten och våren. Ett tag kändes det verkligen som om Sverige och världen var på väg att lära sig en läxa: Det är inte mer marknadsliberalism världen behöver för att komma på fötter igen efter en svår pandemi. I själva verket är det motsatsen som behövs: Mer av reglering, mer av statlig aktivitet, mer av social jämlikhet, mer av klassutjämning och mer av insikter om att det bästa sättet att i långa loppet undvika spridningen av farliga virus är att upphöra med förstörelsen av planetens ekosystem.

Var befinner vi oss nu? Efter 40 år av det doktrinära marknadsliberala tänkande som utgjort en sorts klasskamp uppifrån – ofta bedrivet av otaliga tankesmedjor i världens huvudstäder – borde det vara dags för ett annat, progressivt grundackord i världen. Men vi ser inte det från de ekonomiska och liberala eliterna. De fortsätter att föreslå sina evinnerliga skattesänkningar och vägrar att se hur skenande ojämlikhet försvårar bygget av fungerande samhällen.

När Jämlikhetskommissionen, under ledning av Per Molander, lägger fram sina egentligen ganska modesta förslag, avfärdas de snabbt av borgerliga partier och allehanda tankesmedjor på högerkanten. Och känslan är till och med att den sittande S/MP–regeringen inte heller är särskilt entusiastisk inför dem.

Den höst som nu kommer inleds det stora slaget om framtiden. Jag hoppas att alla sociala rörelser, folkrörelser, gräsrotsföreningar, vanliga medlemmar i partierna och fackföreningar kastar sig in i den bataljen. Eliterna har pengarna och oftast medierna. Folket har människorna.  

Elitistiska tankesmedjor ska inte en än gång få diktera framtiden!