Cecilia Verdinelli: Död i bröstcancer – är Kristersson beredd att försvara det?

Det är inte helt olikt en buskis, livet under Tidö-regeringen. Precis som i en buskis bygger regeringens politiska kommunikation på att mottagaren underkastar sig en falskt naiv och låtsad infantil position och avstår från att benämna eller ens notera de logiska hålen och uppenbart osannolika sakförhållanden som presenteras. Som tittare får vi köpa att hela kasernen på riktigt förväxlar en 91:an Karlsson – nödtorftigt förklädd med huckle – med kökspigan, trots att det naturligtvis inte finns några andra likheter mellan 91:an och pigan än just hucklet. Det är ett uppgjort hyckleri, ett slags avtal som tittaren accepterar – eller åtminstone accepterade år 1946 – för humorns skull.

När statsministern höll nationaldagstal och regeringen kort därpå pressträff om bidragstak staplas logiska hål och uppenbart osannolika sakförhållanden på liknande sätt. Det gäller allt ifrån sådant som mest bara är enerverande i sin skenhelighet, exempelvis den återkommande frasen att ”fler barn måste få se sina föräldrar gå till jobbet”, som om det vore just den stund strax före sju när morsan hetsar till bussen med en sista livstrött påminnelse om att för en gångs skull inte glömma gympapåsen som på något vis förädlar människan och bygger rekorderliga samhällsmedborgare. Precis som alla normalbegåvade tittare egentligen begriper att personen under hucklet är 91:an Karlsson begriper alla att föräldrar som hetsar till jobbet i morgonmörkret inte är något eftersträvansvärt eller förädlande i sig, det är tvärtom en påfrestande och konfliktfylld stund som alla som har möjlighet försöker minimera genom flextid och andra medelklasstricks. Den sanna, vuxna varianten av frasen torde snarare lyda såhär: ”fler barn måste få se sina föräldrar få en lön att leva på”.