Det är inte helt olikt en buskis, livet under Tidö-regeringen. Precis som i en buskis bygger regeringens politiska kommunikation på att mottagaren underkastar sig en falskt naiv och låtsad infantil position och avstår från att benämna eller ens notera de logiska hålen och uppenbart osannolika sakförhållanden som presenteras. Som tittare får vi köpa att hela kasernen på riktigt förväxlar en 91:an Karlsson – nödtorftigt förklädd med huckle – med kökspigan, trots att det naturligtvis inte finns några andra likheter mellan 91:an och pigan än just hucklet. Det är ett uppgjort hyckleri, ett slags avtal som tittaren accepterar – eller åtminstone accepterade år 1946 – för humorns skull.
När statsministern höll nationaldagstal och regeringen kort därpå pressträff om bidragstak staplas logiska hål och uppenbart osannolika sakförhållanden på liknande sätt. Det gäller allt ifrån sådant som mest bara är enerverande i sin skenhelighet, exempelvis den återkommande frasen att ”fler barn måste få se sina föräldrar gå till jobbet”, som om det vore just den stund strax före sju när morsan hetsar till bussen med en sista livstrött påminnelse om att för en gångs skull inte glömma gympapåsen som på något vis förädlar människan och bygger rekorderliga samhällsmedborgare. Precis som alla normalbegåvade tittare egentligen begriper att personen under hucklet är 91:an Karlsson begriper alla att föräldrar som hetsar till jobbet i morgonmörkret inte är något eftersträvansvärt eller förädlande i sig, det är tvärtom en påfrestande och konfliktfylld stund som alla som har möjlighet försöker minimera genom flextid och andra medelklasstricks. Den sanna, vuxna varianten av frasen torde snarare lyda såhär: ”fler barn måste få se sina föräldrar få en lön att leva på”.
Men det finns sådant som är mer än bara irriterande. Som det faktum att regeringen lanserar bidragstaket helt frikopplat från verkligheten. I verkligheten har andelen hushåll som får ekonomiskt bistånd sjunkit snabbt, med kring tio procent per år de senaste åren. I verkligheten har Sverige hamnat i den absoluta botten av EU-ligan avseende kostnader för socialt skydd. Inget av detta hindrar regeringen från att ta till ett rejält vibrato om sakernas eländiga tillstånd. Än märkligare är att den fiktiva familj som regeringen retoriskt tar spjärn mot knappt existerar i verkligheten, som ekonomen Agneta Stark visat. Sexbarnsfamiljer med två bidragsberoende föräldrar är så få att det blir absurt att formulera generella reformer med dem som motiv. Då kan regeringen lika gärna börja grunda politik på kattägare-som-drabbats-av-kortbedrägerier eller scientologer-med-synfel.
De logiska hålen utgör ett eget kapitel i regeringens kommunikation. För att ta ett enkelt exempel, om nu nyanlända först ska behöva kvalificera sig till den fulla värlfärdsmenyn, hur ska man samtidigt tvinga in deras småttingar i obligatorisk språkförskola? Förskolan är onekligen en del av välfärden, en tämligen dyrbar del, därtill. Ska man låsa ut folk från delar av välfärden men samtidigt tvinga in dem i andra delar?
Så om vi för en kort stund bryter oss ur buskis-logiken och intar ett intelligent vuxet perspektiv en stund är frågan huruvida regeringen ens förstår konsekvenserna av sina förslag. Nästa fråga är huruvida den i så fall verkligen är beredd att löpa linan ut. Det superpoppis förslaget om att personer med uppehållstillstånd inte längre skall få tillgång till välfärden utan successivt kvalificera sig till den, exempelvis. Förstår Kristersson att det skulle innebära att stillatigande se på medan småbarnsmammor i Sverige i onödan dör av bröstcancer eftersom de inte hunnit kvalificera sig till strålbehandling? Är regeringen verkligen moraliskt beredd att försvara den sortens konsekvenser?
