Hoppa till innehållet

Ledare

Rossana Dinamarca: Det nya Chile lever i mina kusinbarn

Publicerad 13 mars, 2023

Demonstrationer på ”Plaza Dignidad” i Santiago, Chile, 2019.

Bild: abriendomundo/Shutterstock

Dagens ETC

När jag var där 1989 fanns hopp om förändring. Det blev dock ingen ny socialistisk era.

Det här är en ledare från Dagens ETC.
Ledarsidan är oberoende med röd och grön politisk färg.

Rossana Dinamarca

Text

Ungefär vart tionde år känner jag hur Chilerötterna rycker i mig. När jag korsar Anderna är det något av en hemtam känsla som fyller mig. Det är en märklig känsla för ett land som jag lämnade som åtta månaders bebis och återvände till först i 15 års ålder. Sedan dess har jag som sagt återvänt ungefär med tioårs intervaller.

Första gången jag åkte till Chile var efter folkomröstningen om ja eller nej till fortsatt styre med diktatorn Pinochet. Det chilenska folket hade röstat nej och de första demokratiska valen sedan statskuppen 1973 skulle hållas. Jag bad mina föräldrar om att få åka för att med egna ögon bevittna det ögonblicket.