För länge sen, kanske var det en gång på ett föräldramöte, så hörde jag en mamma ifrågasätta att barnen skulle säga tack för maten till mattanterna i köket. Hon tyckte att det var deras rättighet att få man i skolan och därför skulle de inte behöva tacka för den. Hon sa att hemma skulle hon aldrig kräva att hennes barn tackar henne för maten, hon var ju skyldig att ge dem mat och de har rätt till den.
Jag blev alldeles förbluffad över hennes sätt att tänka men jag har förstått sedan dess att det inte är så ovanligt. Man anser sig ha rätt till saker och det man har rätt till behöver man inte tacka för. Man behöver inte tacka busschauffören eller kassörskan eller servitrisen – de gör sitt jobb och jag har rätt till deras tid och deras tjänster.
Men jag tror inte att ett samhälle där interaktionen mellan människor bara handlar om rättigheter och skyldigheter är ett gott samhälle. Jag tror att det blir hårt, kallt och kärlekslöst.
Visst har jag väl på sätt och vis rätt till kassörskans tid för det är hennes jobb att slå in mina varor och ta emot mina pengar. Visst, det är hennes jobb – men hon är en människa, inte en maskin. Därför vill jag säga tack. För att hon är en medmänniska i mitt liv just då. För att hon är viktig för mig. För att vi just då har en relation till varandra. Hon är människa och jag är människa och därför tackar jag henne för hennes tid, hennes leende, hennes fråga om det var bra så. Med mitt tack bekräftar jag att hon finns och att hon betyder något för mig.
Att känna tacksamhet och glädje över en annan person är att erkänna den personen som en individ med ett värde. Det hindrar oss från att behandla varandra som maskiner som vi kan utkräva vår rätt från. Tacksamhet är inte en skuldbörda – det är ett erkännande av någon annans betydelse för mig, av mitt behov av honom eller henne. Att säga tack är egentligen att visa sin sårbarhet, för om någon betyder något för mig har ju också han eller hon en viss makt över mig och alltså blir jag sårbar för honom eller henne. Därför är det modigt att känna tacksamhet. Kanske var det så att den där mamman på föräldramötet mött många hårda människor i sitt liv och inte längre vågade vara sårbar, kanske var det därför som hon inte tyckte att hennes barn skulle behöva tacka för maten i skolan. Jag vet inte, men jag tycker lite synd om henne. Att känna tacksamhet och att kunna uttrycka den är nödvändigt för att bemöta varandra mänskligt. Och om vi gör det ofta och med glädje blir hela samhället varmare, mer levande och betydligt mer kärleksfullt.
Tack för att du läste.
Carina Särnqvist
