Ett bra exempel är rut-avdraget som presenterats som en valfrihetsreform, fast det i själva verket handlar om en minskad valfrihet i samhället. Bidraget går till en mindre rik minoritet och senaste utredningen visade att ett rut-jobb jobb faktiskt motsvarar tre jobb i hemtjänsten.
Det vi gjort är alltså att ha tagit bort valfriheten från anhöriga (som nu tvingas göra mycket av det jobb som hemtjänsten förut gjorde), minskat valfriheten för framför allt de gamla som inte får det vardagsstöd de behöver och istället gett rika med pressad karriär och lågt intresse för avslappnande dammsugning eller trädgårdskötsel en skatterabatt om de köper den vardagssysslan från en underbetald rut-anställd.
Även om man tror att det här minskar svartjobb (vilket det inte gör) eller att det ökar sysselsättningen (vilket det inte gör, en rut:are är mindre än tre hemtjänstanställda) så måste man erkänna att valfriheten tagit skada av projektet.
Men varför?
Den egentliga orsaken är att politiken inte velat ändra skattesystemet så att de rika betalar samma skatt som vanliga löntagare. (Idag betalar de rika mycket mindre genom att deras inkomster värderas lägre som källa till våra gemensamma kostnader. Kapitalinkomst skattas lägre än löneinkomst och så vidare.)
Istället lappar man på skatterna med avdrag för att de som vill köpa dessa tjänster ska slippa göra det alltför dyrt.
Alla som kan räkna inser att skattebetald hemtjänst, även för rika äldre eller varför inte för alla fattiga och rika barnfamiljer som behöver praktiskt stöd, vore mycket mer rättvist och skulle öka valfriheten för betydligt fler.
Att öka valfriheten inom skolan handlar om att statligt erbjuda alla elever en god kvalitet i skolan. Alla elever ska ha samma rätt till kurator, till specialistlärare, till engagerad personal som tjänar bra på att ta hand om våra barn. Så är det inte idag. Klasskillnaderna mellan skolor är enorm.
Verklig valfrihet handlar om att kunna välja utifrån en rättvis gemensam plattform där skolan – oberoende var den ligger – ger elever samma valmöjligheter vad gäller utbildningen. Av kurser, av stöd, av specialintressen. För individen blir det här kraftigt ökad valfrihet jämfört med ett system där en liten minoritet av barn till höginkomsttagare samlas i separata skolor.
Privatiseringen av skolan har minskat valfriheten för de flesta och minskat möjligheten till pedagogisk utveckling och alternativa skolformer genom att systemet helt enkelt vridits mot vinstmaximering och samtidigt gjort de offentliga skolorna mycket fattigare.
Mest förstörs valfriheten när man bolagiserar tjänster och förstör gemensam infrastruktur. Dagens Nyheter gjorde i veckan en fantastisk insats genom att visa att allt tal om att det inte går att köra tåg från Sverige ner till södra Europa, var helt fel. De kör eget tåg, det vill säga bevisar att alla bolag haft fel. När bolagisering av statliga järnvägsverk (vilket liberaler älskat) har genomförts så har dessa bolag struntat i samarbeten över nationsgränser och istället jagat effektivisering och vinst och marknadsdominans lokalt. Valfriheten har minskat genom att bolagens mål har ändrats av politiken. Från transport av människor och gods så brett som möjligt blev uppgiften avkastning.
Samtidigt har ländernas politiker och näringsliv storsatsat på flyg, vilket gett en minoritet en valfrihet på alla andras bekostnad. Globalt är det en mycket liten minoritet som flyger och även i rika länder är det framför allt de välbärgade som tar dessa utsläppsmonster på helgresan. Nu när flyget måste snabbromsas, framförallt privatjet, så kommer valfriheten att minska även för rika om inte politiken storsatsar på både snabba och långsamma tåg över hela kontinenten.
Det borgerliga projektet är att minska valfriheten genom att låta pengarna avgöra vem som ska få eller inte få en tjänst eller en vara. Att ha en avgift på läkarbesök eller höga kostnader för mediciner minskar valfriheten för det som behöver det allra mest. De sjuka. Att avstå från vård för att man inte har råd är ingen historia om det gamla fattigsverige, det pågår här och nu.
Och självklart har alla vårdsatsningar som inneburit privatiserade värdcentraler och krisdrabbade sjukhus på grund av nedskärningar, inneburit en kraftigt ökad valfrihet för den lilla grupp som köper sig fria, men en förstörd valfrihet för vanliga löntagare.
På många sätt är den valfrihet som finns kvar ett resultat av politiska beslut om att skydda saker från privatiseringens fällor. VI har fortfarande lagstadgad semester för alla och vi har rätt för alla att ta del av nyheter och underhållning via public service. Och debattera det. Vi har fortfarande några få lokala tidningar kvar genom att vi betalar det gemensamt via mediestöd. Och vi skulle kraftigt öka valfriheten för de många om alla bredband var gemensamt ägda och med distributionsuppdrag för allt utan att någon låses in i bolagets egna sfär (såsom Telia och Comhem nu bråkar om vem som ska få program). På samma sätt skulle återförstatliga apotek kraftigt öka trygghet och valfrihet för de som behöver mediciner istället för smink och parfym när man är sjuk. Och ett sönderslaget Systembolaget skulle även ge våra rika försämrad valfrihet när det gäller vinerna. (Av någon anledning har vi mer jämlik valfrihet bland just alkoholdrycker jämfört med mycket annat i det här landet).
Ja, jag vet att de borgerliga – som vanligt – tagit ord som varit folkrörelsers och arbetarrörelser utmaningar och vänt på dem och använt det till minoriteternas slagord.
Några fås frihet på andras bekostnad blev valfrihet.
Men bara för att de ständigt snor våra ord (som ordet ”reformer”) så får man inte ge efter.
Vi ska ihärdigt slåss för ökad valfrihet för alla i samhället.
Det är socialistisk politik på riktigt. Återställ orden till dess verkliga innebörd.
