Annie Croona: Jakten på mat blir deras död

Till slut verkar omvärlden inse att Israel svälter palestinier. Det är så man måste benämna det: inte som den israeliska regeringens ”hantering” av matkrisen eller som en ”strategi” för nödhjälp. Om något är det en strategi för folkmord. Israel väljer att svälta Gaza.

Grym är den som ”samvets­löst till­fogar andra människor lidande”, enligt Svenska Akademien. Jag har svårt att beskriva det som sker nu på ett annat sätt, när man vägrar att hjälpa trots att möjligheterna finns där, och när man gång på gång bombar och skjuter civila, journalister och hjälparbetare. 

Det är grymhet.

Efter att UNRWA – den organisation med klart bäst förutsättningar att hjälpa – stoppats inrättades amerikansk-israeliska GHF, Gaza Humanitarian Foundation. Namnet är närmast ett hån, för vad är ”humanitärt” med att locka utmärglade människor till matutdelningar för att IDF ska kunna skjuta dem? 

Vid flera tillfällen har det konstaterats att människor som tagit sig till GHF:s matutdelningsplatser, ofta efter en lång vandring, skjutits, avsiktligt, av den israeliska militären. Först nedmonterades alltså den existerande infrastrukturen, och därefter, efter en lång period av matbrist, inrättades inte hjälpcenter, utan fällor. 

Det är grymhet.

Nu har Israel, efter internationell press, börjat tillåta matleveranser via luften – det vill säga att matpaket släpps från flygplan. Men leveranserna innehåller på tok för lite mat, och är, vilket man kunde förutse, förenade med stor fara. Johan von Schreeb, professor i katastrofmedicin, beskriver metoden som en skenmanöver och en strategi för att se till att mindre mat kommer in.

TV4:s Filip Jacobson rapporterar från ett jordanskt plan där militärer från en handfull länder lastat på förnödenheter: mjölkersättning, mat och konserver. Enligt World Food Programme behöver Gazaborna 2 000 ton mat varje dag. På planet ryms 52.

Människor springer dit med all den kraft de har kvar, drivna av hunger och viljan att överleva.

I klippet på TV4 ser jag hur de tunga paketen släpps från planen och sedan närmar sig marken. Människor springer dit med all den kraft de har kvar, drivna av hunger och viljan att överleva. Ett barn, 15-åriga Muhannad Eid, träffas av leveransen. Han överlever inte. Jakten på mat blev hans död. 

Jacobson skriver: 

”Jag vet inget om Muhannad Eid, mer än att han var femton år och förmodligen jävligt hungrig. När jag var femton handlade mitt liv om hockey, hönökakor med O’boy och ZTV på teven i köket efter skolan.” 

Det är grymhet.

När allt det här pågår mitt framför våra ögon – jag är säker på att även Ebba Busch, regeringens största Israelvän, också har en tv, och en mobil, och en tidningsprenumeration – är det svårt att förstå Sveriges oförmåga att agera. 

Det finns så mycket vi kan göra som vi inte gör. Handelsavtalet, som såklart måste stoppas. Vapenexporten, som aldrig borde ha pågått. Patienter från Gaza, som vi självklart borde ta emot. 

Vi har så fruktansvärt mycket bevis för att Israel med avsikt dödar oskyldiga människor, genom skott och genom svält, i denna uppkopplingens tidevarv.

Trots Israels vägran att släppa in journalister vet vi så mycket. Vi ser så mycket. Vi hör så mycket. Vi har så fruktansvärt mycket bevis för att Israel med avsikt dödar oskyldiga människor, genom skott och genom svält, i denna uppkopplingens tidevarv. Ingen kan säga att man inte vet vad som sker. Vi ser, men vi agerar inte. Vi kan men vi vill inte hjälpa. 

Det är grymhet. 

En ny mätning från SvD/Demoskop visar att svenska högerväljare blivit allt mer negativa till Israels agerande. Det är ett sundhetstecken, och jag vill se det som ett litet ljus i mörkret att det sker trots högerpartiernas orubbliga syn på Israel som ”the good guy”.

Regeringen bryr sig uppenbarligen inte om att palestinier dödas eller om att man sanktionerar ett folkmord. Men kanske bryr de sig åtminstone om sina väljares röster.