Ledare. Mari Huupponen.

2018-07-08 03:00

Det är inte fult att inte jobba

Nästan alla partier är eniga: i ­Sverige jobbar man. Grupper som inte arbetar bör arbeta. Försörjningsstödet ska villkoras så att fler ska jobba.

Det finns ingen större ickefråga i det kommande valet än ett schysst socialbidrag eller ett förstärkt socialt skyddsnät. Samtidigt är det sociala trygghets­systemet en viktig del i kampen mot ojämlikhet, för ett land som håller ihop.

Ekonomiskt bistånd handlar om jämlikhet. Gapet mellan de allra rikaste och de fattigaste har ökat i Sverige under de senaste decennierna och förklaringen är tudelad: dels har den rikaste gruppen fått större kapitalvinster, dels har socialförsäkringsformer minskat i värde. Det finns ett växande gap mellan låginkomsttagare och socialbidragstagare. Oavsett partifärg verkar det finnas en enighet om att det ska löna sig att arbeta. Att det är rättvist så. Men systemen har urholkats kraftigt sedan 1990-talet. Ett uttryck för arbetslinjen är det växande inkomstbortfallet när en lågavlönad arbetarkvinna får avslag på sjukpenningsansökan, d v s när hon hamnar på ekonomisk bistånd. Ett annat uttryck är att grupper som inte arbetar aktivt marginaliseras och misstänkliggörs.

Som samhällets yttersta ekonomiska skyddsnät är ekonomiskt bistånd (som tidigare kallades socialbidrag) tänkt att träda in när alla andra källor till försörjning är uttömda. I politiken undviker man helst att nämna grupper som får ekonomiskt bistånd vid namn. Man pratar hellre om grupper som arbetar, de som röstar och konsumerar och betalar skatt. Vem är ens socialbidragstagare? Sollentuna kommun har kartlagt hushållen som haft ekonomiskt bistånd under längre tid. Kartläggningen visade att sjukskrivna utan sjukpenning var en nästan lika stor grupp som de som var arbetslösa eftersom allt fler sjukskrivna blir av med sin sjukpenning.

Många av de som var arbetslösa har aldrig haft någon längre period av arbete av olika skäl. Vissa hamnar på ekonomiskt bistånd för att de hade för höga boendekostnader eller saknar boende. De som har fått ekonomiskt bistånd under lång tid har ofta en mer komplex problematik än att de saknade ett jobb: utanförskap under längre tid, missbruk, psykiska problem, olika funktionsnedsättningar. Många hade snarare ett behov av rehabilitering eller sjukskrivning än behov av arbete.

Till de mer utsatta hushållen hör också ensamstående kvinnor med barn. Mellan 20 och 25 procent av alla ensamstående mammor får ekonomiskt bistånd någon gång under ett år. Enligt forskaren Hugo Stranz nekas den här gruppen också ekonomiskt bistånd oftare än andra. Det finns dessutom tecken på att biståndet underutnyttjas inom gruppen. Forskningen pekar på att kvinnor drar sig i det längsta för att söka hjälp. När de söker bistånd har de verkligen behov av det.

Underutnyttjandet av socialt bistånd visar hur vårt sätt att prata om bidrag har konsekvenser. Det är så skamligt att söka bidrag att man inte söker bidrag. Politikerna verkar tycka att det ska vara skamligt. Deras resonemang utgår från att det finns en stor grupp människor som kan jobba men väljer att inte göra det. När politikerna inte pratar om socialbidragstagaren pratar de för alla andra, de som bidrar, de som bygger landet. Men samhället är för alla, av alla.

Våra positioner i samhället kan dessutom förändras snabbt. Vem som helst kan bli bostadslös, ensamstående, sjuk eller utan sjukpenning. Ju mer marginaliserad och maktlös gruppen blir, desto lättare blir det att ställa hårdare krav, trots forskningen pekar snarare på att det skulle vara kostnadseffektivt om socialtjänsten hade resurser att erbjuda hjälp i tid. Dessutom handlar det allt oftare om grupper som samhället redan har svikit en gång. Allt fler sjuka får nu sin ersättning indragen trots att de fortfarande är sjuka.

Dessa frågor vinner inte något val. Det kommer inte finnas någon mittenväljargrupp som brinner för en mer jämlik omfördelning genom ett utbyggt trygghetssystem. Men i längden behöver vi skapa ett fungerande trygghetssystem för att Sverige ska kunna överleva, hålla ihop. Att förstärka sociala trygghetssystem bidrar till minskad ojämlikhet. Om ökad jämlikhet i sig inte är ett argument starkt nog påminner OECD att Sveriges ekonomi hade kunnat växa med ytterligare sju procent mellan åren 1990 och 2010 om jämlikheten varit större. Ett viktigt steg är att öka tryggheten och lyfta grupper längst ned i inkomstfördelningen.

Ingen ska hamna på ekonomiskt bistånd om de är för sjuka att arbeta. Man måste kunna lita på att man får stöd av sjukvården och Försäkringskassan när man blir sjuk. Men man måste också kunna lita på att man får stöd av socialtjänsten när allt annat brister, och det är inte skamligt att behöva hjälp ibland.