Jag vet att väldigt många omkring mig gör ungefär som jag. Försöker ta sitt ansvar för samhället och jordklotet. Vill vara goda människor och vill inte vara sådana som bidrar till fattigdom, kaos, förfall, krig, död och ozonlagrets upplösning - ungefär så. Så vi gör vad vi kan.
Jag går plikttroget till de där kolosserna i plåt som man slänger grejer i. Sopsorterar. Är medlem i en bytesgrupp på Facebook för att sänka konsumtionen lite genom att byta grejer med andra i stället för att köpa nytt. Köper ekologisk mat. Och bara ekologiskt kött. Lagar allt från grunden och bakar bröd, inte bara för att jag gillar att laga mat, utan för att det är femhundraelva tillsatser och E-nummer i allt annars.
Men företaget som packat och sålt varan jag köpt ägs, tyvärr, ofta av något av världens största företag. De är sådana som vill privatisera vatten i några av de fattigaste länderna på jorden. Som haft problem med såväl barnarbete som med slavliknande villkor för arbetare världen över. Och här står jag och gör en insats och lagar allt från grunden.
Jag deltar i den fackliga kampen. Med hela min själ är jag aktivist. Vi bara SKA ha våra rättigheter. En medlem ska ha sin lön. En annan semesterersättning. Någon har blivit tafsad på, en annan har fått sparken utan grund och en tredje har inte fått anställningsavtal. Det är en oändlig historia, men jag och många andra är ”in it to win it” så att säga. Vi kämpar.
Men medan vi är ute och krigar för fackliga rättigheter har vi på oss kläder som sys av extremt utsatta och fattiga arbetare i Indien. Och på rasten köper vi kanske en läsk, som producerats under arbetsförhållanden som vi inte ens kan tänka oss, upphälld i plast som på sikt kommer att förstöra miljön.
Det kanske inte är mycket, men i affären väljer jag bort allt som produceras i Israel. Och jag vet att vi är många som gör vad vi kan för att Sverige inte ska vara ett land som stänger gränser och hindrar folk på flykt att komma hit. Vi protesterar, demonstrerar, skriver, skriker. Vi ger pengar till organisationer som står på samma sida. Vi ”tar debatten” om familjers rätt att återförenas.
Men så åks det på semester till Turkiet, en av de värsta diktaturerna i världen. Och till Thailand som väl knappast är bättre. Och det äts veganmat som produceras på ockuperad mark på Västbanken. Och Sverige fortsätter tillverka vapen och exportera till krig. Och göra affärer med kvinnoförtryckande diktaturer.
Jag betalar skatt och arbetar. Jag gör rätt för mig. En hel drös med borgerliga politiker och socialdemokrater verkar tycka att det är det som är ”svenska värderingar”. Det får stå för dem, själv tycker jag det är trist med allt värderingssnack som tydligen är inne just nu.
Men vad som känns kanske ännu tristare är att jag, medan jag ”gör rätt för mig”, ser hur banker hjälper asrika människor att fiffla ut sina rikedomar ur landet så de inte behöver betala skatt här. Och jag ser hur mina skattepengar ges till företag i välfärden som bara finns där för att tjäna pengar. Och hur landstinget är med och hindrar undersköterskor att få rimliga arbetsvillkor och hur taxibolag upphandlas med usla löner för att köra färdtjänsten.
Jag försöker vara en bra mamma. Mina söner får inte växa upp och bli de där asen som våldtar tjejer på festivaler, inte begriper var gränser går och inte kan ha kontakt med sina egna känslor. Jag vill att de ska respektera kvinnor – och sig själva – tillräckligt mycket för att kunna vara jämställda i sina framtida förhållanden.
Men vi existerar i ett samhälle där män bara tar ut en bråkdel av föräldraledigheten, inte gör i närheten av lika mycket som kvinnor i hemmen - men alltid tjänar mer och alltid får finare positioner än kvinnor får.
Passet på jobbet börjar. Under ett samtal pekar en kollega på ett par en bit från oss och väser orden ”kolla, där sitter en n***r och hånglar med en tjej”.
Och allt känns bara så lönlöst.
Som att det här samhället är byggt för att vi ska misslyckas.
Men så hör en kille av sig som jag försökte värva till facket för ett år sedan. Han ska gå med nu säger han. Vi känner inte varandra, men någon form av intryck måste man ju ha gjort.
Och så ser jag en tjejpolare skriva och dela en skitbra grej om löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Så skarpt och bra.
Och min närmsta granne är också feminist. Som jag. Våra barn kommer att bli bra människor.
Men vi jobbar i motvind, i en kapitalistisk värld som styrs av mäktiga män som älskar att kriga men hatar att ge plats till kvinnor och inte pallar att styra upp klimatet.
Jag ringer min syster. Snackar länge och väl om kampen.
Är allt förgäves?
Nej. Men ibland känns det bara extra jävligt.
Är det värt att fortsätta kämpa?
Alltid.
