Det var på det fagra kyrktunet ute på Alnö, en vacker augustidag i början av seklet. Vi hade samlats för att möta släktingar från USA. Det blev förstås prat om anfäder och anmödrar, gamla boplatser och nedlagda sågverk, hur det var i USA. Jag nämnde för åldermannen i sällskapet, som var född i USA, att jag en gång hade träffat Muhammad Ali. Kanske skulle det underlätta ett samtal? Men släktingen snörpte på munnen och rättade till den vita kepsen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Du, vi gillar inte den mannen! sade han med eftertryck.
– Nähä ... varför då, frågade jag, fast jag visste ju svaret.
– Han ställde inte upp för sitt land! sade åldermannen och satte kurs mot en gravsten.
Givetvis syftade han på att Ali vägrade militärtjänst och motsatte sig USA:s krig i Vietnam. Jag talade med åldermannens döttrar. Jo, deras pappa hade alltid röstat med republikanerna, nu senast på George W Bush.
– Jag föredrar Al Gore, sade jag stilla.
– Då kan du prata med pappa, sade döttrarna skrattande. Han stöder Bush till 100 procent.
Åldermannen, son till en sågverksarbetare som hade utvandrat, var en sann patriot. USA fick se att den med rötter i ett annat land minsann kunde vara helylleamerikan
Åldermannen har gått ur tiden. Men jag är stensäker på att han helhjärtat skulle ha gett sitt stöd till Donald Trump i höstens val. Det är ju en man som ställer upp för sitt land.
Bernie Sanders enorma framgångar i primärvalen är det viktigaste svensk arbetarrörelse kan ta med sig från den amerikanska politiken (konfettifrossandet kan man skippa). Hur kommer det sig att en äldre man med socialdemokratiska idéer lockar så enormt många väljare i ett land där kapitalismen är statsreligion? Hur kunde den populära förra borgmästaren från Burlington utmana och i många stater besegra Hillary Clinton? Hur kom det sig att det var många unga som entusiastiskt slöt upp bakom valkampanjens ålderman? Ingen av experterna förutspådde att många miljoner amerikanska väljare skulle rösta på en politiker som låter som Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven.
Jag tror inte att det handlar om smarta rådgivare och snygga reklaminslag och en uppsättning trendkänsliga konsulter. Det går djupare än så. Många vill ha mer av rättvisa.
Det finns också skäl för en studiegrupp att mellanlanda i London. Arbetarepartiets medlemmar valde med förkrossande majoritet den starkt vänsterinriktade Jeremy Corbyn till partiledare. Samtidigt har den av högersossar i Sverige så hyllade Tony Blair hamnat i onåd och möts numera närmast av förakt.
Förmågan att fånga upp Sandersfenomenet och Corbynsegern kan bli betydelsefull för svensk arbetarrörelse i valet 2018 och framgent.
Socialdemokratin brukar beskrivas som en snigel, med sugfoten fast förankrad i verkligheten och känselspröten spelande mot framtiden. Men ibland har man en känsla av att sugfoten fastnat och att spröten slokar.
PS. Natten mot lördag invigs OS i Rio. Redan nu finns en förlorare: Inkompetenta olympiska kommittén.
