Göran Greider: De välutbildade verkställer rasismen

När Joe Hill begravdes i november 1915 på Graceland Cemetery i Chicago hölls det tal på nästan tio olika språk. En efter en klev de fram, socialister, radikaler och fackligt aktiva som talade på ryska, tyska, svenska, jiddisch och flera andra språk och hyllade den sångförfattare som hade blivit martyr i Salt Lake City. I något års tid nu har jag studerat amerikansk arbetarrörelsehistoria och det är svårt att säga annat än att det är en blodig historia: Välorganiserade arbetsgivare i symbios med domstolar, polis och militär krossade de radikala rörelser som var på väg att växa till sig ordentligt under de första årtiondena av nittonhundratalet.

Men det finns också fantastiska lärdomar att dra av dessa årtionden. Under ett antal år runt första världskrigets utbrott växte den syndikalistiska fackföreningen IWW, Industrial Workers of the World, snabbt. Det var den rörelse där Joe Hill skrev sina sånger och vad den i sina bästa stunder lyckades med var att hitta en sträng som kunde vibrera hos arbetare och förtryckta från dussintals olika etniska grupper. Ryska judar, letter, tyskar, svenskar, polacker, kineser, afroamerikaner – arbetsgivare lyckades ofta exploatera de etniska skillnaderna mellan de olika immigranterna och splittra dem. IWW skapade istället en tidvis framgångsrik, inkluderande motkultur. Men IWW vände sig också mot den allt starkare propagandan för amerikaniseringen av alla immigrantgrupper – mot försöket att låta alla skillnader utplånas av en enda etnicitet: den amerikanska. IWW satte alltid en identitet högre: den socialistiska. Man respekterade olika etniska kulturer, vilket syntes under begravningen av Joe Hill, men alla anslöt sig till en djupare och viktigare identitet, den socialistiska.