Johan Jenny Ehrenberg: Magdalena Andersson måste förstå varför Tidö kollapsar

Lite förvånad måste man ändå vara över SCB:s partisympatiundersökning som visade upp Tidöregeringens brutala misslyckande. Inget av regeringspartierna klarar testet, alla sjunker och både L och KD tappar en tredjedel av sina väljare. Samtidigt gör SD ett uselt resultat, 2,5 procent under valsiffran, och M är nere på nivåer som gör att ”det nya arbetarpartiet” nu är halverat jämfört med S. 

Med maj månads siffror från SCB kan den borgerliga offensiven mot löntagare, kulturen, invandrare och klimatpolitik förklaras som misslyckad.

När oppositionen är 16 procent större än regeringen finns det väldigt lite bortförklaringar som fungerar.

Människor vill inte ha den borgerliga politik de fått med en svag virrig regeringen som dessutom varit tvungen att ägna sig åt att stödja SD:s politiska spel med symbolpolitik och ständiga utspel mot invandrare. Det är klart både moderater och liberaler skäms över SD:s värsta utspel, kopplingar till kriminella gäng, vidriga debatter på sociala medier, angrepp på public service, hat mot fritänkande kultur, men den politiska kalkylen har varit att det är värt pinsamheterna eftersom man kan genomföra de skattesänkningar man på allvar trott ska skapa stöd. 

Den nedlagda klimatpolitiken är ett pris man är villig att betala, men när inget alls erbjuds de borgerliga väljare som är oroliga när de hör massiva nyheter om havshöjning. skogsbränder, väderkatastrofer, vattenbrist med mera, så är ekvationen svår att få ihop.

Det här är ett jättemisslyckande som till och med de ansvariga propagandisterna på Timbro erkänner öppet.

Den enda förklaring man kunnat komma med kring haveriet för partierna är att oppositionen är för bra.

Rättare sagt Magdalena Andersson (S).

Det här är snudd på löjligt. Från borgerliga debattörer och ”analytiker” hör man påståendet att Magda lyckats vara ”både och”. Både mer vänster i frågor kring arbetsmarknad, löntagares behov och trygghet, men samtidigt mer höger mot invandrare och kriminalitet.

Maktlösa oppositionspolitiker skulle alltså vara orsaken till att väljarna lämnar de borgerliga i hundratusental.

I själva verket finns det absolut inget som tyder på att S skulle få mer sympatier för att de svängt och närmat sig SD, i krimfrågan eller invandringsfrågan. Om det var den politiken som lockade borde ju folk rimligen välja de som genomför den, inte de som står bredvid och inget kan påverka.

Vill man förklara varför folk byter måste man nog snarare titta på de alternativ S i så fall erbjuder. Om det verkligen finns en ”vänsterpolitik” från S så lockar den om människor som idag får det sämre, faktiskt får det bättre.

Det är det som Tidö inte erbjuder som kan locka någon att byta partisympati, inte efterapning av deras extrema konfliktpolitik, där en grupp av två miljoner svenskar ständigt ska angripas och erbjudas ”återvandring”.

Om det där var en politik svenska folket verkligen stödjer, så skulle siffrorna från SCB vara precis tvärtom.

En S-regering kan bara bli tillfällig om den inte bryter med den politik som nu visat sig så misslyckad.

Det här är nog något även vänsterröster inom S bör fundera på. Det finns inga som helst tecken eller bevis på att ”stram flyktingpolitik” skapar väljarstöd, det som skiljer den misslyckade integrationen av nya svenskar från tidigare decennier är ju den ekonomiska politiken. Då fanns masstöd till arbetsmarknaden, utbildning och satsningar på bostäder, invandrare och flyktingar var en av grundorsakerna till att BNP ökade och svensk industri kunde gå på högvarv med utbildad arbetskraft. Det var när S prioriterade nedskärningar, minskade budgetar, betalning av ”statsskuld” och därmed ännu mindre utrymme för reformer och integration, som politiken gick alltmer åt höger.

Att tro att man kan kombinera en vänsterpolitik för trygghet, tillväxt och utbildning, det vill säga integration, med att samtidigt ha en politik som skyller ekonomiska och sociala problem på invandring är rakt upp och ner naivt.

Magdalena Andersson kan möjligen odla ett Janusansikte som propagandist, men en S-regering kan bara bli tillfällig om den inte bryter med den politik som nu visat sig så misslyckad.

Sverige är ett av världens rikaste länder. När man tittar på offentlig sektors finansiella ställning hade den ett överskott på 2 000 miljarder kronor år 2023 och det har inte minskat sedan dess.

Det är denna enorma finansiella förmögenhet som gör att diskussioner om att ”låna pengar” blir så falsk. Vill Magdalena Andersson satsa på bostäder, på vapen, på forskning, på klimatomställning, då finns redan pengarna, i praktiken lånar vi då av oss själva.

(Sedan sköts detta dumt nog på en privat bankmarknad, men det är en sak ingen regering orkar utmana eftersom det betyder att man utmanar hur pengar ska skapas i samhället.)

På S-kongressen fick vänsterkrafter in en skrivning om att partiledningen kanske kan ändra på den ekonomiska tvångströjan och ”låna” till investeringar och omställning.

Det vore ju fantastiskt och skulle kunna återföda reformismen inom arbetarrörelsen.

Mest ihärdigt drivit den nyliberala teserna om att staten blir fattig om den lånar och investerar.

Det som talar emot är inte motstånd från finansmarknaden eller att Tidögänget skulle vinna röster på att ropa mer åtstramning, mindre forskning och investering och mindre välfärd. Utan på att det faktiskt är Magdalena Andersson som mest ihärdigt drivit den nyliberala teserna om att staten blir fattig om den lånar och investerar.

Men visst, det går att lära om.

Om politik nu är att vilja.