Annie Croona: Feminismens död är kulturmannens bröd

Det är lite synd att rubriken på Åsa Beckmans svar till Lykke Eder-Ekmans text (SvD 22/5) om kulturmannens comeback, som hon välkomnar, är ”Kära Lykke, hör av dig när du tröttnat på att svärma runt kulturmännen” (DN 8/6) för textens budskap är värt att begrunda.

Jag kan förstå ”ta sig för pannan”-reaktionen över den yngre generationens inställning – det skiljer fyra decennier mellan Eder-Ekman och Beckman – men man måste undvika ”lilla gumman”-retoriken (som bara kommer att användas som bränsle).

Kanske var det inte Beckman som satte rubriken, för i texten skriver hon klokt: ”Du är ju inte direkt ensam. Under de senaste fem–sex åren tycks allt fler unga kvinnor ha ett trängande behov av att säga att metoo gick för långt.” 

Där ringar hon in det: Eder-Ekman är bara en liten del av en större, och oroväckande, utveckling.

Många unga kvinnor i dagens offentlighet kallar sig gärna feminister – inte i sin Instagramprofil så klart, men om någon skulle fråga – men tycks inte agera därefter. Den feministiska analysen är obefintlig, åtminstone om man anser att en sådan bör innehålla reflektioner om makt, och tycks i stället leva i villfarelsen att man är feminist så länge man kan hävda att valen man gör är fria. 

Jag är inget fan av begreppet ”pick me girl” eftersom det ofta används lättvindigt och som ersättare för en välbehövlig diskussion, men kanske borde jag fira uttryckets framväxt: det tyder ju på någon förmåga till den feministiska analys jag saknat. 

En ”pick me girl” är en kvinna som söker mäns bekräftelse, ofta på bekostnad av andra kvinnor. Och nu tycks allt fler kvinnor inse att det går att vinna på att ta männen i försvar, på att vara mer lättsam, lite skön.

Problemet är att den vinst man eventuellt gör sker på bekostnad av det kvinnliga kollektivet. För det första är vinsten i regel sexuell och därmed tillfällig makt: makt som getts till dig kan också tas ifrån dig.

Och om vinsten mot förmodan skulle vara reell makt, som kapital eller maktpositioner, innebär det ändå inte en vinst för feminismen, eftersom makten knappast förflyttas från män till kvinnor, bara kvinnor sinsemellan. Spelplanen har inte förändrats. 

Den samtida feminismen handlar mycket lite om pengar och positioner, och inte heller om kvinnors rätt till sina kroppar, eftersom, som Eder-Ekman skriver: ”Instagramfeminismen är död”. Jag undrar om det inte går att renodla det uttrycket till ”feminismen är död”.

De är snarare kvinnorna som i en annan tid hade varit förkämpar för feminismen.

Besynnerligt nog består inte gruppen som Eder-Ekman tillhör av tradwives, och man kan inte heller avfärda dem som lågutbildade eller skylla på att de bor i glesbygd (feministiska rörelser har i regel varit starkast i storstäderna). De är snarare kvinnorna som i en annan tid hade varit förkämpar för feminismen. Nu är de i stället helt ointresserade av den och välkomnar dess död och begravning. 

Utvecklingen måste som alltid förstås i sin kontext. Kulturen är mer sexualiserad än någonsin: 90- och 00-talets ideal är tillbaka på steroider, med medskicket ”jag har valt det här själv!". Jag menar inte att kvinnor inte får välja själva, men det finns starka skäl att misstro genuiniteten i ett val som ligger mycket nära rådande normer, som råkar präglas av nakna, smala och sexualiserade kroppar.

Och ett annat karaktäriserande drag i samtida kultur är att inte bry sig, eller att låtsas att man inte gör det. Om man gör det, alltså visar engagemang, ska det ske mycket selektivt. Också här, i vilka frågor en del kvinnor engagerar sig i, går att skönja syftet att samla poäng hos män. 

Behöver det vara fel? Om man bara är intresserad av sin egen kortsiktiga framgång: nej. Men om man bryr sig om makt och en jämnare fördelning av denna: ja. Jag hade så klart önskat att fler lutade åt det senare, men sådan är inte tidsandan. 

Nej, tidsandan är snarare att bära feminismen som en accessoar, och att vara redo att kasta den om den står i vägen för en kulturmans inbjudande famn. 

Och herregud, jag förstår att man kan charmas: av makten, av möjligheterna, av mannen själv. Men med en feministisk analys hade man ifrågasatt ett spel vars regler är att en tafsande kulturman är vägen till framgång, snarare än de som försöker förändra spelet. 

Utan den analysen? Då spelar man spelet och skördar frukterna av det, de som snart kommer att ruttna. Och givetvis tar man avstånd från kvinnor som vill riva upp spelplanen, som Åsa Beckman (och nu jag själv): också det är en del av poängjakten. 

Avslutningsvis: jag förstår. I en strid man känner att man inte kan vinna är det enklare att bara spela med. Men jag önskar att fler kände att striden går att vinna: att kvinnor har rätt till mer än så här.