Ett gem kan användas på många fler sätt än vi tror. Det gäller även den samhälleliga rikedomen – som kan användas långt mer progressivt än marknadsliberala samhällen gör.
Hur många sätt kan man använda ett gem på? Det finns en klassisk undersökning där några tusen femåriga barn får frågan. Och de lyckas komma på flera hundra sätt att använda ett gem och nästan 100 procent av barnen kunde därmed klassificeras som ”genier”. Därefter frågade forskarna lika många tioåringar om olika sätt att använda ett gem – varvid endast drygt 30 procent nådde upp till ”geninivån”. Samma test gjordes sedan på 15-åringar och då hade den kreativa förmågan åter mer än halverats jämfört med tioåringarna. Slutligen fick 25-åringar göra samma test och då visade det sig att endast 2 procent nådde upp till den där geninivån. En normal, vuxen person kommer vanligtvis på 10-15 olika sätt att använda ett gem.
Slutsatsen man kan dra är att den kreativa förmågan, fantasin – eller det som forskningen kallar divergent tänkande – är något vi föds med och har en naturlig förmåga till. Men den tas steg för steg ifrån oss i takt med att vi normaliseras genom uppfostran och skolgång. Den stora skillnaden i en femårings tänkande jämfört med en vuxens är att femåringen kan föreställa sig ett gem som till exempel är 20 meter långt så att det kan användas för att samla ihop ett dussin cyklar. Eller gjort av gummi så att man kan använda det som en studsmatta. Och så vidare.
Undersökningen refereras i hjärnforskaren Katarina Gospics bok Den sociala hjärnan. Jag mötte henne på bokmässan under ett seminarium och det är sällan jag haft så roligt under en diskussion om människans biologi. Två veckor efter ett ledsamt riksdagsval var det befriande att få sitta och tala om den mänskliga hjärnan och höra en forskare säga det: Vi är sociala varelser. Om någon ler mot oss ler vi tillbaka. Spegelneuroner fyras av i våra hjärnor som omedelbart speglar omgivningen och gör det möjligt att känna med andra. Och om vi utsätts för social exkludering reagerar vi lika starkt på det som om vi utsätts för fysiskt våld.
Plötsligt sitter vi där och talar om det ojämlika samhället när vi talar om biologi och hjärnforskning. Något har hänt inom den biologiska forskningen sedan det 70-tal då Richard Dawkins deklarerade att vi styrs av själviska gener. Jodå, generna finns där. Men också dessa påverkas av den sociala omgivningen.
När vår art en gång steg ut ur regnskogen på savannen omgavs vi av en fientlig och farlig omgivning och vi hade heller inga naturliga vapen i form av muskelstyrka, klor, tänder eller extrem snabbhet för att kunna fly. Människan är svag, konstaterade redan Darwin. Men just ur denna svaghet uppstår vår förmåga till samarbete: Homo sapiens överlevde därför att man samarbetade och jämlikt delade föda med varandra. Våra hjärnor reagerar därför fortfarande starkt mot hierarkier, dominansstrukturer och ojämlikhet.
Att vi är sociala varelser löser i sig emellertid inga problem. Det är just för att vi är sociala som vi tyvärr också har förmågan till mobbing, uteslutning eller rasism. Min katt är inget flockdjur och inte särskilt social. Därför mobbar hon heller ingen.
På ett annat seminarium, betitlat Den ekonomiska människans fall, kom jag i viss polemik med Per Molander. Denne fascinerande generaldirektör har skrivit den häpnadsväckande boken Ojämlikhetens anatomi – obligatorisk läsning för varje vänsterintellektuell! – om den ojämlikhet som tycks vara det tillstånd som varje samhälle naturligt rör sig mot. Upphör samhället att bearbetas med fördelningspolitiska åtgärder driver det mot ökad ojämlikhet ”lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den”. Matematiskt kan Molander visa att det räcker med nästan mikroskopiska skillnader i resurser och makt mellan två individer för att utvecklingen – med tusen och åter tusen förhandlingar – slutar med att alla resurser tillfaller den som har mest. I det har han helt rätt. Och Molander drar också de självklara reformistiska slutsatserna av sin analys.
Men det var något annat vi grälade om. På flera ställen skriver han nämligen att det som är svårt att förklara inte är ojämlikheten i samhället – utan jämlikheten. Hur kan det komma sig att jämlikhetsnormen överlever och ständigt uttrycks av upprörda eller sorgsna människor och att det har varit så sedan tidernas begynnelser?
Jag menar att det finns något i oss, som artvarelser, som oavbrutet tenderar att uppröras av alltför stor ojämlikhet. Jämlikhetskänslan är grundad i våra hjärnor. Den har en biologisk grund. Molander ville inte riktigt gå med på det, men jag tror att hjärnforskaren Katarina Gospic skulle hålla med mig.
Världens alla liberaler har alltid svårt att förstå att människor inte tycks bli nöjda med att demokrati införs och marknad gäller. Varför fortsätter folk att klaga? Varför upprörs så många av ökande klyftor och ojämlikhet? Jag tror att det delvis beror på att vi någonstans anar att vi kan använda ett gem – det vill säga den samhälleliga rikedomen – på många andra, långt mer progressiva sätt än vad det marknadsliberala samhället gör. Och att evolutionen gett oss en starkt utvecklad känsla för social jämlikhet.
