Ledare. Veronica Palm.

2021-03-15 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Därför smakar det illa när borgerliga jämför V med SD

Var det verkligen att plocka in ett antidemokratiskt högerextremt parti i värmen som de rimliga mittenpartierna ville uppnå?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Vi samarbetar varken med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.”

På ganska kort tid har det seglat upp som en daglig sägning. Nu bara hos de mindre borgerliga partierna, men innan moderater och kristdemokrater helt tappade kompassen också hos dem.

Jag har funderat på varför det provocerar mig så mycket. Jag är ju inte kommunist eller ens en nutida snällvänsterpartist. För att det är en sjukt orättvis jämförelse så klart, men det är något mer som smakar illa med det. Vi vet ju så väl vad de olika samarbetena skulle resultera i.

I valet 1988 fick socialdemokraterna lite knappt 45 procent av rösterna och Ingvar Carlsson bildade en minoritetsregering utan organiserat stöd av något annat parti i riksdagen. Vänsterpartiet Kommunisterna fick lite drygt sex procent och var inget stödparti till regeringen. Men precis som allt sedan rösträttens införande var VPK en förutsättning för att en socialdemokrat skulle bli vald till statsminister, få igenom sin budget och kunna driva fram reformer och lagstiftning.

Så ja, någon form av samarbete kan en säga att det fanns. Det här var alltså åren precis innan Berlinmuren föll och Sovjetunionen bröt samman. Och när ordet kommunist fortfarande var en del av Vänsterpartiets namn. Men inte blev Sverige en Sovjetrepublik av det? Sverige blev istället under 1900-talets långa socialdemokratiska regeringsinnehavet, nästan alltid med stöd av VPK i riksdagen, ett av världens rikaste och mest jämlika välfärdsländer.

Nu kan vi inte jämföra med Sverigedemokraterna, då de bildades först samtidigt som Lars Werner släppte fram Ingvar Carlssons regering, men vi kan titta på vad de gjorde vid den tiden. När Sverigedemokraterna 1988 bildades var det av en brokig skara från rasistiska och fascistiska rörelser. Tongivande var resterna av Bevara sverige Svenskt (BSS) och delar av Oredssons nazistparti Nordiska rikspartiet (NRP). Bland grundarna fanns flera veteraner, bland annat en som i sin ungdom ingått som frivillig i Waffen-SS.

Vi kan också se på andra exempel när den konservativa/moderata högern sökt samarbete med eller stöttat den extremhögern. Det som skedde efter de konservativas agerande i Weimarrepubliken på 30-talet är utan jämförelse det tydligaste exemplet på hur det kan gå. Men runt om oss i Europa kan vi se nutida exempel på hur en moderat demokratisk höger till en början får stöd av extremhögern, sedan ritas kartan om och de hamnar själva i positionen att vara de som ger stöd, för att slutligen ätas upp helt.

Precis så som försvarsminister Peter Hultkvist så föredömligt beskrev det i debatt med Jimmie Åkesson häromveckan:

”Högerextremism går inte att tämja. Den måste man ta avstånd ifrån.”

Så nej. Att samarbeta med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna är inte samma sak. De är ytterligheterna på den parlamentariska skalan i riksdagen, men att klumpa ihop dem som ”de två extrempartierna” är både sakligt och historiskt fel.

Varför gör goda liberaler det då? Först tänker jag att det kanske var ett försök att skrämmas med Vänsterpartiets historia. Men det verkar ju korkat, vi har ju det historiska facit på vad Vänsterpartiet gjort i svenska politik under mer än hundra år och ingen kan väl på riktigt luras till att tro att Nooshi Dadgostar planerar öppna Gulagläger.

Ju mer jag har funderat desto mer övertygad blir jag om att det bara är en snygg oneliner, att de tror att de kan markera sin mittenposition genom att slagordsmässigt putta Vänsterpartiet längre åt vänster. Säkert något som lät rimligt i det rum av hetsiga spinndoktorer som började pumpa ut sägningen. Men i desperationen av att forcera fram ett slagord finns risken att en hamna fel i politiken, vrider det lite för långt och få andra effekter än de önskade.

Det enda reella resultatet av den orättvisa jämförelsen är ytterligare normalisering av Sverigedemokraterna. Var det verkligen att plocka in ett antidemokratiskt högerextremt parti i värmen som de rimliga mittenpartierna ville uppnå?