I debatter verkade han mer med motorsåg än med skalpell. Fryntligt, men den gode provokatörens glimt i ögat. En av hans tidigare böcker heter ”Lärobok för 80-talet”. Det första kapitlet heter mycket riktigt Provokation. Han föreslog en lag om köpfrid. Den var avsedd att ”öka friheten i vårt samhälle”. Han menade att säljarnas ”ensidiga frihet att söka påverka en potentiell köpare” är ensidig. Han skriver:

”Denna frihet har så missbrukats att säljarna – det vill säga alla producenter, importörer, grossister, detaljister, handelsresande, dörrknackare och reklammän, har pressat ett nytt kulturmönster på övriga delen av vårt folk, den kommunistiska kulturen.”

Han fortsatte:

”Köparen har däremot ingen frihet i konsumismens samhälle. Köparen har vare sig frihet eller möjlighet att undandra sid de tusentals köpbudskap som säljaren varje dag sveper in honom i.”

Om vi bortser från att köparen benämns ”han” och reklamare som ”reklammän” så är det ju en alldeles riktig analys. Gunnar Adler Karlsson fortsätter:

”Köparens enda möjlighet är att undgå floden av köpbudskap vore att låsa in sig i sin kammare, utan radio eller tidningar, utan arbete och utan besök i matvarubutiken, varvid han snabbt skulle tyna bort och dö. Detta tillstånd kan inte betraktas som frihet… Lagen om Köpfrid är avsedd att skapa frihet också för köparen eller konsumenten, frihet från det säljtryck som alla människor, från sina första levnadsår, nu är utsatt för.”

Han fortsätter:

”Människan formas av sin omgivning, av det samhälle i vilket hon växer upp och lever. Om detta samhälle domineras av den kommersiella konsumismens ideal formas människorna som växer upp till konsumister, vars centrala livsinnehåll koncentreras till köpandet och ägandet av nya varor.”

Så fortsätter han, klär av konsumtionssamhället och hur det reducerar oss människor till något mindre än vi är. Ni som läst min senaste bok – och förresten också den första jag skrev 1989 – kanske förstår varifrån jag fått mycket av mina värderingar.

I boken ”Tankar om den fulla sysselsättningen”, som kom ut 1977, argumenterar han för medborgarlön. Och kapitalets globalisering hade han föga till övers för, det skulle slå ut alla tankar på frihet, jämlikhet och syskonskap. Dagens krigsretorik skulle han spy galla över. Redan 1969 utkom hans skrift ”Det militärindustriella brödraskapet”. Nog är han värd att minnas…

Redan i inledningen av sin karriär gjorde han sig dock omöjlig i det svenska etablissemanget. I en avhandling påvisades nämligen nationella hemligheter. Att Wallenberg hade samröre med nazisterna under kriget. Och att det socialdemokratiskt styrda Sverige kuckelurade med Nato. Sådant straffas. Så professor fick han bli i Roskilde.

Jag hade glädje att dels ha en del brevväxling men honom, dels vara inbjuden på seminarier tillsammans med honom. Seminarierna blev alltid roliga. Än roligare var det efteråt. Under flera år verkade och bodde han bland annat på Ana Capri, där han grundat Capri-institutet för internationell samhällsfilosofi. Givetvis var han själv föreståndare och kunde där föreläsa om filosofins historia medan han livfullt guidade i den trädgård han byggt upp.

Så småningom blev vi allt annat än överens. I hans senare verk och tankefigurer, som skiljde sig åtskilligt från de tidigare och som var i direkt konfrontation mot mina värderingar, kröp en sorts bitter antihumanism. Som svar på mina besvikna och ilskna kommentarer till hans bok ”En uppblåst bakteries memoarer” svarade han:

"Det rör i alla fall om i dina tankar.”

Jag tror att han skrev det med ett spjuveraktigt leende i ögonen.

Gunnar Adler Karlsson blev 87 år.