Har suget efter systemrepression någonsin varit större i Sverige? Nästan oavsett vad som ligger på bordet – visitationszoner, gryningsräder i jakt på folkbokföringsbrott, avlyssning utan brottsmisstanke, ungdomsfängelser, – möts det med entusiasm i kommentarsfält och på sociala medier. Nog kan det finnas motiverade, rentav nödvändiga övervakningsåtgärder. Men det mest påtagliga med den nuvarande repressionsglädjen är just att den är så frejdigt ofiltrerad. Det tycks inte spela någon roll hur mycket åtgärderna kostar eller om de har visats vara effektiva. Folk gör vågen oavsett. Exemplen är många. Att partiledaren för det parti som påstår sig företräda landets kristna överhuvudtaget kunde behålla partiledarrollen och sedan bli minister efter att ha efterfrågat mer polisvåld och ”hundra skadade upprorsmakare” är ett.
Jag vill påstå att det inte finns någon samhällsdiskussion kring detta. Det finns en ”debatt” med roller och repliker lika färdigtuggade som i det tröttaste hollywoodmanus. Rollfördelningen är denna: de som gör vågen åt gryningsräder och visitationszoner är rakryggade personer som fått nog och slår näven i bordet. Och vi som inte är riktigt lika övertygade är förlamade av snällism och slavar under konflikträdsla. Punkt. Lika självklart som att den snart-pensionerade-snuten-som-bara-ska-göra-en-sista-mordutredning aldrig kommer att få se sitt nyköpta lilla hus vid havet. Till och med de poliser som dristar sig till att ifrågasätta effektiviteten hos något av förslagen får räkna med att anklagas för snällism.
Men den som har ett intresse för social psykologi och systematiskt observerar händelser i det offentliga rummet ser att sagda rollfördelning haltar betänkligt. Den som noga lyssnar på de som ropar på hårdare tag noterar något kuriöst: i deras beskrivningar av gapiga och gränslösa grupper av ungdomar som skapar oro på spårvagnen och på biblioteket saknas nästan alltid det lilla elementet av eget ingripande. Av kontakt. Av ett ”lägg av nu, lugna ner er, jag vet att era mammor fostrade er bättre än så här”. Istället stint bortvänd blick, spända käkar och en ökande törst efter systemrepression.
De jag känner som är motståndare till gryningsräder och visitationszoner är sällan eller aldrig några snällisar. Påtagligt ofta är de människor som tar kontakt och sätter gränser. Som kan säga till såväl mellanchefspappan i lammullströja som för tredje gången går in i myshörnan på kulturhuset med skorna på och det stökiga gänget fjortonåringar från orten som skapar social friktion på bussen.
Ingen skulle heller beskriva mig som en snällis. Som läkare anser jag att det är en självklar rättighet med avgiftsfri tolkhjälp inom vården, men just därför ser jag det också som mitt ansvar att bedöma om behovet verkligen finns. Det inträffar ganska ofta att patienter har tolk av vana och visar sig klara svenskan tillräckligt bra. Då kan man helt enkelt prova att säga det: ”Hördu, du är ju bättre på svenska än vad du själv tror, vi provar utan tolk nästa gång.” Ingen har hittills blivit arg eller anklagat mig för rasism för det.
Detsamma när en patient drar en rövare och försöker få mig att skriva ogrundade intyg. ”Bra försök, men det där får du lösa själv, det är inte sjukvårdens uppgift”, kan man exempelvis säga.
Det finns naturligtvis flera orsaker bakom suget efter systemrepression, men jag undrar om inte en viktig orsak är en nästan förlamande oförmåga till direkt tilltal och normalt, civilt gränssättande i det offentliga rummet. Systemrepression är inte cowboyens eller zombie-överlevarens rop, utan syltryggens. Och alternativet är inte och har aldrig varit snällism, utan interaktion och ett minimum av civilkurage. •
