Annie Hellquist: Bland batongsossar och kriminalpopulism

Sverige och de nordiska länderna har länge setts som ett undantag på den kriminalpolitiska arenan. Man har talat om ”Scandinavian exceptionalism” i en tid av kriminalpolitisk populism som länge har präglat västvärlden. Den straffrättsliga populismen som fenomen har studerats i många länder. Den beskrivs som en process där stora politiska partier tävlar med varandra om att framstå som ”tuffa mot kriminalitet”. Kriminalpolitiska utspel görs för att värva röster snarare än att minska brottslighet. Processen åtföljs ofta av att fängelsepopulationen växer dramatiskt, dock finns inga tydliga bevis för att det minskar brottsligheten. I ”Penal populism: The end of reason”, visar kriminologerna John Pratt och Michelle Miao hur kriminalpopulismen är rotad i ett minskat förtroende för samhälleliga institutioner. Sverige har beskrivits ett undantag, med en kriminalpolitik som har präglats av humanism och rationalitet, med ett omfattande socialt skyddsnät som grund.

Sedan några år tillbaka är kriminalpopulismen ett stående inslag i svensk politik. Vi ser också att antalet personer i fängelse ökar, och spås komma att fortsätta öka under de kommande åren. Den senaste veckan har kriminalpopulismen nått nya nivåer, till och med SSU har förvandlats till batongsossar, till följd av två uppseendeväckande och fruktansvärda mord. En mamma sköts till döds med sitt nyfödda barn i armarna. En 18-årig tjej sköts ihjäl i vad som verkar ha varit en attack riktad mot hennes pojkvän. (Att en kvinna mördades även veckan innan dessa två, men då en närstående man, har dock inte väckt några som helst kriminalpolitiska utspel.) Problemet med att politikerna tävlar med varandra om att vara tuffast mot brott är att det inte kommer att lösa problemet med kriminalitet.