I skuggan av de kriser som nu bakats ihop under nyordet permakris jäser ytterligare en kris. Dess olika uppenbarelser har ännu inte politiskt kopplats ihop till en och samma jäsande kropp. Istället läser vi om att kommuner pungar ut många miljoner till bemanningsbolag för att hyra in socialsekreterare, att oavsett hur många nya poliser som utbildas tycks vi inte få ut fler på gatorna, att två grundskolor i Kiruna hissat vit flagg och skickat hem eleverna på obestämd tid, att kriminalvården dras med ett övertidsuttag värdigt intensivvården och så vidare. På teve ser vi gråtfärdiga fritidspedagoger, bedrövade yttre befäl och larmande akutläkare.
Dra streck mellan prickarna och det står klart att vi står inför en snabbt eskalerande arbetskraftsbrist inom välfärden. Den så kallade vårdplatsbristen är bara ett annat namn på sjuksköterskebrist. I en larmrapport från WHO publicerad i september 2022 beskrivs den tilltagande bristen på vårdarbetare i Europa som en tickande bomb som kan sluta i katastrof i närtid.
Låga löner och hård belastning är viktiga orsaker till flykten från välfärden. Karensdagen och den nya post-pandemiska klasskillnaden som innebär att delar av arbetskraften ser det som en självklarhet att få stanna hemma minst måndagar och fredagar fördjupar redan existerande orättvisor. Men jag tror att den allra största orsaken till flykten kan vara ljugandet. Vissa kallar det etisk stress, men det är sak samma.
Att vara det välfärdens ansikte som står och lovar att nu ska vi koppla in specialpedagogen och äntligen gå på djupet med Mannes skolstök, att nu lägger vi in morfar här för röntgen, smärtanalys och en rejäl läkemedelsgenomgång, att nu tar vi tag i bitarna och optimerar språklösa lilla Mollys utvecklingspotential här på förskolan Tummetott och samtidigt veta att Manne i bästa fall får en förvirrad instegsjobbare som han får dela med tre andra stöknissar, att morfar skrivs ut med vändande post utan röntgen eller läkarsamtal men med en extra oxynorm, att lilla Molly visserligen får en individuell utvecklingsplan (hurra!) men eftersom din kollega är långtidssjukskriven och vikarien saknar all antydan till pedagogisk kompetens finns inte en chans att sjösätta den.
Grundorsaken är minst 20 år av osynliga nedskärningar i bidrag till kommuner och regioner. Priserna har ökat, medborgarna har blivit fler, men budgeten ökar inte i motsvarande takt. Urgröpningen är långsam men stadig, svår att räkna på, lätt att snacka bort. Detta inflationsår blir urgröpningen desto djupare. Samtidigt blir välfärdens löften bara mer vittfamnande. Att vara ålagd att utfärda välfärdens storslagna löften i full medvetenhet om att det nästan alltid bidde en tumme, en klumpig avbild av det som utlovades, är hemskt. Att göra det dag efter dag är själsdödande. Det är begripligt att välfärdsarbetare gör vad de kan för att få slippa sin kärnverksamhet.
Redan efter tio år på golvet, med flera decennier kvar till pension, gör många sjukvårdsarbetare vad de kan för att slippa patienter, förskollärare för att slippa barn, poliser för att slippa brottsplatserna. Någon kanske startar ett litet bageri vid havet, som i feel-good romanerna, men många går till hyrfirmorna och återkommer till arbetsplatsen men nu med högre lön och med superkraften att slippa beordrade extrapass på lördagskvällen – med resultatet att lördagskvällspassen blir desto fler för de som stannat. Men den kanske största effekten är att det i systemet uppstår ett starkt sug efter tjänster som samordnare, ledningsstöd och verksamhetsutvecklare, vad som helst för att kunna ta betäckning bakom ett skrivbord.
Strävan är mänsklig, men konsekvensen i form av kronisk underbemanning på golvet i kombination med ett svällande lager av hemmajobbande mellanchefer är mer samhällsfarlig, vill jag påstå, än ett helt klassrum fullt av gängkriminella. Välfärdens människobrist är den verkliga systemkollapsen.
