Ledare. Göran Greider.

2019-03-13 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Barn eller vapen – det är frågan!

Det som är viktigt på allvar för att våra samhällen ska fungera prioriteras konsekvent ned.

Runt tre biljoner kronor – så mycket säljer de hundra största vapenföretagen för varje år. Det är ofattbara summor. Nyheten från Svenska fredsforskningsinstitutet denna vecka var att USA drar ifrån som ledande vapenexportör. Vem köper alla dessa vapen?

Redan för ett sekel sedan påpekade socialisten Rosa Luxemburg att vapentillverkning är kapitalismens säkraste väg till vinster. Vanliga konsumenter är opålitliga. Att sälja vapen till regeringar är lättare; marknadsföringen behöver inte rikta sig till så många individer och det blir rejäla beställningar – ett enda sålt granatgevär ger betydligt mer än tusen tv-apparater.

Men att stater köper vapen innebär att skattebetalarna i varje land står för notan när vapen och vapensystem köps in. Det finns några branscher där stater och till och med välfärdsstater gått i direkt symbios med privata storbolag. Läkemedelsindustrin är en sådan bransch som livnär sig på skattepengar. Vapenindustrin en annan. I våra dagar, i synnerhet i Sverige, har även själva välfärden blivit en kassako för privatföretagandet. Lata kapitalister hittar här sina guldgruvor. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Men det är särskilt upprörande med just vapnen. När det svenska försvaret ska rustas upp är det plötsligt inga problem med att skjuta till pengar. Partierna bjuder över varandra på ett sätt som aldrig sker när det gäller välfärdssatsningar. Den militära upprustningen underlättas av att skräcken för Ryssland gjorts till en överordnad princip i svensk politik.

Därför möter svensk försvarsmakt och svensk försvarsindustri tillsammans med lika svenska kallakrigskommentatorer i medierna – det jag kallar det försvarsmediala komplexet – inte mycket motstånd. Jag vet ju att hur mycket jag än ropar ut att jag avskyr Putin, alla hans oligarker och den ryska aggressionen i exempelvis Ukraina, så går det att vifta bort all kritik mot försvarssatsningarna med att den går Putins ärenden.

Och känslan växer sig allt starkare: Det som är viktigt på allvar för att våra samhällen ska fungera prioriteras konsekvent ned. I Sverige är runt en halv miljon barn inskrivna i förskolan. Rapport efter rapport kommer som visar att bristen på utbildad personal – förskollärare och barnskötare – är skriande och att den förvärras. I några år har det så kallade Förskoleupproret pågått, där personal inom barnomsorgen ropar högt om de stora problemen i denna samhällssektor (de har en sida på Facebook). Jag skrev en ledare om detta uppror för något år sedan i Dagens ETC där jag målade upp det kaos som skulle utbryta i samhället om förskolepersonalen gick i strejk. Det var som att öppna en dammsluss – fortfarande kommer det mejl kring den lilla artikeln.

Under valrörelsen i höstas var frågan knappt alls uppe till debatt, trots att det bokstavligen är landets framtid som här står på spel. Förskolan är ett av de viktigaste instrumenten detta samhälle har för att motverka segregation och fördjupat klassamhälle. Skjutningar och gängkriminalitet rapporteras det nästan dagligen om i medierna och jag har inget emot hårdare straff för att bekämpa dessa fenomen som gör livet osäkert för människor och dessutom göder rasismen. Men forskningen är entydig: Vill vi på lång sikt motverka fenomen av det slaget är och förblir en fungerande förskola avgörande.

I en nyligen publicerad forskarrapport från Malmö universitet rasar faktauppgifterna emot läsaren. De yrkesgrupper som har de högsta sjukskrivningstalen är förskollärare och barnsköterskor. Orsaken till det tror jag varenda normal människa spontant kan identifiera: Alltför stora barngrupper, personalbrist och icke-fungerande arbetsytor. Men också något mer svårfångat: Den utbrändhet som uppstår när personalen känner så mycket lojalitet för barnen att de aldrig riktigt kan befria sig från sitt arbete. Eller den ensamhet – det är ordet som några av dem som intervjuas använder – som en förskollärare kan känna inför övermäktiga arbetsuppgifter.  

Här har vi alltså något att ställa mot vartannat: Vapen eller barn? Att ställa upp en sådan motsats kan direkt klassificeras som populistiskt. Men det är knappast högerpopulistiskt utan istället vänsterpopulistiskt. I en blixtbelysande motsats framgår de absurda prioriteringarna som ligger till grund för den politiska debatten. Det går att ställa upp en rad sådana klargörande vänsterpopulistiska motsatspar och ett annat är exempelvis ökad offentlig konsumtion eller ökad privat konsumtion. De skattesänkningar som genomfördes under Göran Perssons sista år, under Reinfeldts åtta år och som nu kommer att genomföras på grund av Januariavtalet, bidrar i allt väsentligt till att den privata konsumtionen för de översta skikten kan öka. Men den som önskar sig ett fungerande samhälle borde istället se behovet av ökad offentlig konsumtion.

Vapen eller barn? Poeten Göran Sonnevi skrev en gång en dikt där en rad löd: Krossa klippan mot barnet! Ställer vi vapen mot barn så är det den djupaste mänskliga reaktion att ställa sig på barnets sida mot vapnen.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.