I veckan fick vi bevittna det första större försöket till konstgjord andning sedan sommarens desperata idé att skylla haverierna kring Transportstyrelsens upphandlingar på den nuvarande regeringen. Vad väljer de då att enas kring?
Jo, att stänga dörrar för unga människor och minska möjligheten till kompetensförsörjning på arbetsmarknaden. De lovade att återinföra tvåårigt yrkesgymnasium för de som väljer en praktisk utbildning.
Av alla politiska förslag så väljer de att enas om något osedvanligt uselt. Få saker provocerar mig så mycket som när politiker aktivt vill begränsa barns möjligheter att nå sina drömmar, och få saker hotar välfärden så mycket som att medvetet motarbeta social rörlighet.
Om framtiden vet vi egentligen ingenting annat än att vi kommer behöva vara väl rustade för att möta den. Varje generation kommer högst troligt fortsätta behöva kunna mer för att klara sig bra på arbetsmarknaden. Att sänka ett lands ambitioner för utbildning går inte att kalla annat än korkat. Stängda dörrar till framtiden och till nya jobb hotar framgång och välstånd både för varje individ och för landet.
Det vore ett brott mot den framgångsrika svenska modellen att degradera Sverige till ett land som ska konkurrera med sämre utbildad arbetskraft. Dessutom skulle det otvivelaktigt tvinga fram ökade klyftor och djupare fattigdom, för det enda alternativet på den globala marknaden är att i stället konkurrera med lägre löner och sämre villkor. De enskilda löntagarna och landet som helhet skulle få betala ett högt pris för högerns ambition att trycka ner arbetare och ta ifrån arbetarungar deras möjligheter att välja vidare i livet.
Jag är så gammal att jag tillhör den sista kullen som drabbades av tvåårigt gymnasium. Jag var skoltrött, hade ganska dåliga betyg och ingen studiebakgrund i familjen. Det val som framstod som mest självklart var att läsa två år och ”bli nått”, i mitt fall barnskötare. Under de två åren jag gick gymnasiet slog 90-talskrisen till och när vi gick ut var det bara några i min klass som fick längre vikariat på förskolor. De flest av oss kombinerade timvikariat med arbetslöshet.
Vi var bara 18 år. Det logiska hade varit att plugga vidare för att göra något annat än att vara arbetslösa och för att rusta oss starkare för arbetsmarknaden, men den dörren var stängd. Hårt stängd. Vi hade för kort utbildning, för lite kunskaper och för få ämnen för att överhuvudtaget ta oss in på en högskola. Vi var bra barnskötare, men vägen vidare för oss skulle bli lång och krånglig, och inte alla skulle orka.
Vi var sådana som högern nu pekar på och säger att vi inte skulle behöva bemöda oss för att ”alla kan inte bli akademiker”. Nej, vi ville inte det då, men vi ville inte heller låsas in i arbetslöshet och i en utbildning som var en återvändsgränd. Vi visste faktiskt ingenting om hur vare sig konjunkturen, arbetsmarknaden eller livet skulle se ut för oss i framtiden. Vi var 15 år när vi gjorde gymnasievalet och ingen kan begära att en 15-åring kan överblicka vilka konsekvenser det skulle ge för resten av livet.
Alliansens gemensamma förslag riktar udden mot de unga som inte har det kulturella eller sociala kapitalet att tänka sig en framtid på högskolan, eller som är lite skoltrötta, eller helt enkelt bara vill bli något.
Samtidigt går regeringen i rakt motsatt riktning och presenterade för några veckor sedan ett seriöst försök att utjämna ojämlikhet genom att göra alla gymnasieprogram till högskoleförberedande. Skillnaden i människosyn och ideologi i de olika förslagen blir nästan övertydligt. Att öppna dörrar för unga människors vilja och kraft är både bra för den enskilde och för samhället i stort. Vi har inte råd att slösa bort någon människas ambitioner i återvändsgränder och en gammaldags sorteringsskola.
Även om högern många gånger tidigare har försökt så går det faktiskt inte att backa in i framtiden, då hamnar du nämligen i baktiden.
