Kultur & Nöje.

2020-05-04 18:20
Aref. Bild: Izabella Englund
Aref.
Puffetikett
Dagens ETC

Aref hotas av utvisning – jag vill berätta för dig om honom

Anna Ehring är barnboksförfattare. I dag skriver hon dock om något annat än litteratur. I dag skriver hon istället om en ung man som Migrationsverket – mitt i coronakrisen – vill sätta på planet hem till Afghanistan.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag vill dela med mig av något som pågår i min närhet som jag vet inte råkar vara en unik företeelse i vårt land just nu. Var och varannan dag äter jag, min man Bengt och våra hemmavarande barn middag, tillsammans med Aref.

Nu vill jag berätta om honom. Aref är en ung man som snart fyller 20 år. Han kom hit till Sverige som afghansk flykting från Iran för knappt fem år sedan. Han gick som så många andra till fots och tog sig hela vägen hit till Sverige för att söka skydd. För att få fortsätta vara barn och slippa oron att fångas upp av militären. Där valet skulle stå mellan att bli soldat i Syrien eller skickas till Afghanistan. Han ville inte ut i krig. Han ville leva, fortsätta få vara tonåring, utbilda sig, jobba, få ett hem och umgås med vänner. En inte alldeles unik önskan om att få ett värdigt liv. Inte heller en orimlig önskan om en ser till mänskliga rättigheter som till exempel Agenda 2030 - leave no one behind.

Av olika skäl förhalades Arefs asylansökan tills han inte ansågs vara ett barn länge. Han fick alla avslag i Migrationsverkets process. Efter att han blev myndig har Aref försökt få stanna i vårt land genom att ansöka om arbetstillstånd. Det blev möjligt genom att han fått fast anställning och arbetat på restaurang Solliden på Skansen i Stockholm. Jag har förstått att han sköter sitt arbete mycket väl då han fått bli skiftansvarig för bemanningen på restaurangen.

Den Aref jag träffar vid middagsbordet hemma hos min nya man och hans familj är en otroligt sympatisk ung man med mycket humor, självdistans och en brådmognad som vittnar om erfarenheter en så ung människa inte ska behöva ha gått igenom. Men som han delar med så många andra unga män som kommit till oss.

”Det är ett lotteri, om vem som får stanna och vem som utvisad” förklarar Aref sakligt. Fast vi tillsammans med honom vet att de orden rymmer så mycket sorg och oro. Han har nyligen fått avslag från Migrationsverket två gånger även som arbetskraftsinvandrare. Och ska omedelbart utvisas och skickas tillbaka till Afghanistan så fort de bestämmer sig för att börja ta emot utvisade från Sverige igen. Men just nu står hela världen stilla på grund av covid-19. Jag har själv varit sjuk i snart fem veckor. Varje dag frågar Aref mig hur jag mår. Jag frågar honom hur han mår. En dag svarade jag att: ”Jo, först tror jag att jag är bättre och sen blir jag sämre igen, det är som att kastas mellan hopp och förtvivlan”. När jag sagt de orden insåg jag att de passade lika bra för att beskriva hans situation. Han vet nu att han inte får stanna. Han ska skickas tillbaka till Afganistan, ett land han där han aldrig har varit och vars språk han inte kan. Han är uppväxt i Iran med föräldrar från den hazariska folkgruppen som flytt dit från Afghanistan, men dit får han inte åka. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det känns som mitt hjärta sprängs i tusen bitar när jag ser denna otroligt fina, sympatiska unga man stå inför en så oviss inhuman framtid. Och att det är det land jag lever i och är född i som har bestämt att han ska utsättas för denna tortyr. För jag hittar inget bättre ord. Jag ser ingen bättre liknelse. Först ger vi Aref ett nytt liv, en ny chans att skaffa sig nya vänner, en sorts familjesituation, ett arbete han trivs med och är mycket uppskattad på. Han har lärt sig svenska och pratar det helt flytande och har integrerat sig väl i den svenska kulturen. Sen drar vi bort allt detta. Vi är många som älskar Aref och vill ha kvar honom här som vän och familjemedlem och det känns ofattbart sorgligt att om vi skulle mista honom nu. Inte minst för hans egen del. Han är rädd för att åka till Afghanistan. Som anpassad västerlänning som inte kan deras kultur eller språket klarar han sig mycket dåligt där. Han är rädd att bli infångad av militären och för hur han ska klara sig där helt ensam. 

Hur är det möjligt att vi behandlar unga människor så här? Aref inte gjort något annat än att just anpassa sig till det nya livet i Sverige. Han är en god medborgare och människa.

Trots att Aref är utvisad och det är coronakris i hela världen kommer han in i köket med ett leende på läpparna när han får syn på vår hund Ingo och kliar honom bakom öronen. Sen frågar han min dotter Astrid, 10 år, hur hon mår och hon visar honom lyckligt sin nya Monsterdocka. Aref skrattar och skojar med henne om dockan. Efter middagen rensar han bort resterna från kycklingen vi ätit och ger det till vår hund. Jag kan inte ens föreställa mig allt han bär på och hur det känns inuti honom just nu.

I världen härjar pandemin men likväl vill Migrationsverket sätta Aref på första bästa plan till Afghanistan där han aldrig har varit. Jag skäms över Sverige som fattar ett sådant iskallt beslut.

Jag heter Anna Ehring, och är barnboksförfattare mest utgiven på Bonnier. Jag har som drivkraft att skriva berättelser om och för barn och ungdomar som kämpar med sig själva och olika problem de har i sin vardag. Jag försöker alltid förmedla någon form av hopp eller olika lösningar för huvudpersonen i mina berättelser.

För Aref finns ingen sådan lösning. Men jag vill nu vädja till er politiker och möjliga beslutsfattare om att detta måste få ett slut. Att se till individen och inte inhumana paragrafer som sviker det Sverige jag vill leva i. Vi är en välfärdsstat och ska inte avhumanisera människoliv på det här viset. Jag vill och ber att Aref ska få stanna här. Aref och alla andra goda medborgare som sökt sig hit för att få skydd och slippa skickas ut i våld och otrygghet. Jag och min man Bengt Isling, och alla andra som älskar Aref, vill be om nåd för Arefs räkning. 

Vissa får asyl men andra inte. Någon har haft strul med att bevisa sin identitet och den andra inte. Aref finns exakt lika mycket som du eller jag. Hur ska han kunna bevisa sin identitet bättre någon annanstans än här bland vänner, där han kan språket och har ett liv? Hans liv står på spel. Eller som han själv uttryckt: ”Att skicka mig till Afghanistan ett land jag inte känner eller kan språket i med de förutsättningar jag har är som att skicka mig till en säker död.”

Ikväll ska vi äta middag med Aref igen eftersom alla flyg är inställa till Afghanistan. Men så fort pandemin är över väntar en ny kris för Aref.

§ 4 Agenda 2030

Utdrag - Flickor och kvinnor, barn och ungdomar, äldre, människor med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, etniska och religiösa minoriteter, flyktingar och migranter och människor som identifierar sig som LGBTI nekas fortfarande lika rättigheter runtom i världen.