Mötet.

2020-11-13 09:40
  • Aleksa Lundberg. Bild: Hossein Salmanzadeh
    Aleksa Lundberg.
  • ”Om jag går till min egen historia så handlade mitt könsbyte jättemycket om könsroller och om internaliserad homofobi”, säger Aleksa Lundberg. Bild: Hossein Salmanzadeh
    ”Om jag går till min egen historia så handlade mitt könsbyte jättemycket om könsroller och om internaliserad homofobi”, säger Aleksa Lundberg.
Puffetikett
Dagens ETC

Aleksa Lundberg: Detta vill jag tala om för min transläkare

Hon är 38 år och har accepterat sin kropp som transsexuell kvinna. Men så har det inte alltid varit.

I en stor intervju med Dagens ETC berättar Aleksa Lundberg om resan, från könsidentitetsutredningen som tonåring till i dag. Hon riktar också kritik mot såväl transvården som de mest aggressiva debattörerna i könsfrågan.

– I mitt privatliv behöver jag kanske inte anstränga mig för att lyssna på motståndaren, men det måste jag banne mig om jag ger mig ut i offentligheten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Aleksa Lundberg är 20 år och ligger naken på en brits. En läkare för trevande sina händer över hennes kropp. När händerna når penisen får hon en panikångestattack och kroppen börjar skaka.

Därefter avfyrar läkaren de magiska orden: Nu, Aleksa, nu förstår jag att du är kvinna.

– Jag blev så lättad. I dag tänker jag att det var helt galet. Han hade väl inte behövt ta på mig så där? Och på vilket sätt gjorde min reaktion mig till kvinna?

Det har nästan gått två decennier sedan det som Aleksa Lundberg upplevde som ett övergrepp på britsen. Hon är i dag 38 år och står på en trygg plattform mitt i karriären. Hon har flera skådespelarprojekt i gång, hon har föreläsaruppdrag i skolor och hon har prisats för sina insatser för transpersoners rättigheter.

På senare tid har debatten om transfrågan blivit ytterst infekterad. Hur ser du på debatten?

– Jag skulle hellre kalla det för en debatt om kön. Den handlar egentligen ganska lite om transpersoner. Många blir kallade för transexkluderande radikalfeminister (även förkortningen terfs, reds anm) trots att de själva säger att de inte har något emot transpersoner. Däremot har de tankar om könsfrågan. Sen vet jag att det finns personer som faktiskt går så långt att de menar att vi är förklädda män, men många av de som anklagas gör inte det.

Nina Björk uttryckte nyligen i en intervju i Dagens ETC att hon inte riktigt förstod begreppet könsidentitet, alltså ett upplevt kön. Aleksa Lundberg finner också uttrycket förvirrande.

– Om jag går till min egen historia så handlade mitt könsbyte jättemycket om könsroller och om internaliserad homofobi. Det fanns mycket självförakt. Jag var en feminin kille och hade blivit hånad för det i hela mitt liv. Men att vara tjej var i min värld socialt accepterat: då fick man vara feminin, då fick man gilla killar. Att bli tjej för mig var att bli normal. Att slippa vara utanför, den konstiga, den äckliga.

Du menar att du aldrig skulle behövt inleda din könsbytesprocess om könsrollerna hade tillåtit dig att vara precis som du ville i din pojkkropp?

– Jag hade inte behövt det, nej, med det jag vet i dag. Det här var nån form av självbevarelsedrift på något destruktivt sätt. Men det fanns också väldigt mycket fantasier inblandade. Fantasier om vad det skulle kunna innebära att vara kvinna. Jag tror att det måste finnas fler än jag som har tänkt: jag vill bli normal, jag vill bli sedd.

Du säger att det låg internaliserad homofobi inbäddat i ditt beslut. Kan man vända på det och se att det ligger internaliserad transfobi i din tolkning av dig själv i dag?

– En jätteintressant fråga. Jag är inte färdigtänkt på något sätt. Jag sitter här och tänker högt just nu. Så kan det vara, men jag tror inte det. Det är något som har drivit mig till att vilja förändra min kropp. Något har drivit mig till att tro: Jag kan inte vara mig själv i den här kroppen. Att jag inte vill få biologiska barn som man. När jag fick frågan av min läkare, om hur jag ställde mig till att bli steril efter operationen, sa jag att jag inte är något freak som vill bli biologisk pappa och socialt vara mamma. Så sa jag uttryckligen. Jag var 18 år.

Är detta nånting du har ångrat, det där med föräldraskapet?

– Oj, nu går vi in på känsliga saker här, men absolut. Verkligen! Jag är i barnskaparåldern, eller i slutet av den egentligen. Jag sörjer jättemycket att jag inte har barn.

Du kanske inte vill prata om det här?

– Jag tycker att det är viktigt att prata om, detta är kärnan av min kritik av vården idag, att många anser att unga ska kunna ta beslut om hela livet framåt. Jag tog mina beslut baserade på en hel del internaliserad homofobi. Det måste vara fler som har gjort det och det måste finnas en risk att fler kommer göra så i framtiden. Jag skulle aldrig säga att vi ska stoppa hela maskineriet med könsbekräftande behandlingar. Det har jag inte tillräckligt på fötterna för att säga. Men jag har tillräckligt på fötter för att kritisera transvården, för kritik ska den ha. Transvården måste granskas precis som alla andra vårdinstanser. Det den inte kan svara på måste den givetvis forska i. Men jag vill inte använda mina egna erfarenheter för att elda på en ja- eller nej-debatt.

Varför tror du att debatten har så högt tonläge?

– Jag är jätteledsen för det höga tonläget. Att det ens kan anses vara kontroversiellt att som Nina Björk (i en intervju i Dagens ETC, reds anm) vilja diskutera vad som är kön och vad som är genus får jag inte ihop. Många i den filterbubbla som de argaste människorna i er tidnings kommentarsfält befinner sig i har nog inte ens läst artikeln. Filterbubblor tar inte in information utifrån över huvud taget, det är liksom hela funktionen med dem. Man har däremot ett helt entourage bakom sig i bubblan som bekräftar att du har rätt.

Tjänar någon på att debatten hårdvinklas?

– De sociala mediejätterna måste väl tjäna på det. Mark Zuckerberg kan skratta hela vägen till banken.

Hur skulle du vilja att debatten om transpersoners rättigheter tog sig uttryck?

– Om den nu ska vara på sociala medier vill jag slå ett slag för att man går ur sin egen filterbubbla och börjar följa och lyssna på meningsmotståndare, även på dem du tycker är onda. Att man frågade sig: Vad är kärnan i deras argument? Som vuxen måste man stå ut med att höra sådant en inte håller med om, även om man tycker personen bakom åsikterna går för långt eller går vilse i snacket. Jag följer dem jag inte håller med, jag följer dem jag nästan håller med, jag följer dem jag håller med. Jag följer också dem jag tycker väldigt illa om och försöker hitta kärnan i det de vill säga. De flesta har en poäng bakom virrvarret.

Hur orkar du vara så storsint?

– Jag vet inte om jag är så storsint. Jag menar alla har ett kön, alla har varit med om förtryck som på något sätt kan kopplas till kön, frågorna är personliga för alla. I debatten har Kajsa Ekis Ekman gjorts till transfob, Nina Björk har gjorts till transfob. Judith Butler är en guru för många. Jag tycker kanske inte någon av dessa har rätt i ALLT de säger, men de har heller inte fel i allt, sanningen ligger nånstans där mittemellan. Jag mår inte bra i mitt liv av att gå och tro att folk är onda, att de vill mig ont. Jag är färdig med den delen av mitt liv. Jag vill ta i hand och mötas. I mitt privatliv behöver jag kanske inte anstränga mig för att alltid lyssna på motståndaren, men det måste jag banne mig om jag ger mig ut i offentligheten. Det är mitt ansvar som medmänniska. Vi har tillslut inget samhälle om vi håller på så här.

Hur behandlas transpersoner i dag i Sverige?

– Det har blivit mycket bättre. Det förekommer fortfarande trakasserier och hot mot transpersoner, det vet jag som jobbar i skolor, även om det generellt verkar lättare att avvika i innerstan än på landsbygden. Nu pratar jag utifrån ett vitt medelklassperspektiv. Jag har pengar, jag kan ta mig runt i samhället, jag behöver inte sova på gatan. Skulle jag behöva sälja mig som transperson hade mitt perspektiv varit helt annorlunda. Men utifrån min verklighet har det hänt mycket. När jag började gå ut i drag när jag var runt 17, 18 var det helt legitimt att en hel tunnelbanevagn pekade mot mig och skrek ”Kolla, det är en transa här, får man känna lite eller?” Det var helt skruvat. Men det där är borta. Det händer oftast inte längre ens när jag är ute med kompisar som är mer tydliga transpersoner.

Vad skulle du vilja att debatterna om kön och transrättigheter handlade om?

– Din rätt att bli accepterad och respekterad kan man inte röra vid. Börjar debatten skvalpa över till hat och ogillande, då ställer jag mig upp och säger stopp. Men den intellektuella och erfarenhetsbaserade diskussionen om vad kön är och om just könskorrigering är rätt i alla lägen från 17 till 58 års ålder – med alla risker med stroke och hjärtfel inkluderade – det är en annan sak. Vi kan inte säga att vi debatterar transrättigheter och mena rätten till underlivskirurgi från 15 år, det är så intellektuellt ohederligt att jag blir förbannad.

– Jag har varit precis lika dödssäker som många, unga arga transaktivister är i dag. Jag hade varit en av dem om jag varit 17–18. Men jag vet ju att du börjar tänka annorlunda när du blir äldre. Du börjar få andra perspektiv, du börjar sörja saker, som det här med barn till exempel.

Du nämner 15-åringar – hur gammal ska man få vara när man ingår en utredning och behandling tycker du?

– Innan jag kan tycka något alls om detta behöver vi evidens. I dag finns tyvärr ingen entydig sådan. SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, reds anm) har i sin kunskapskartläggning slagit fast att de studier som finns inte är tillräckliga för

att kunna dra några som helst slutsatser i dagsläget. Den räcker helt enkelt inte. När sådan evidens finns tänker jag uttala mig i frågan.

Hon berättar att hennes förtroende för vissa läkare och experter inom transvården har åkt på rejäla törnar genom åren.

– En del läkare tycks inte se några större problem alls med vården. Då undrar jag: Vilken sten lever de under? Jag tror det finns en viss aktivism hos vissa läkare själva, att de känner ett behov av att försvara sitt arbete. Men uppenbart finns problem med att på förhand veta vilka som på lång sikt blir hjälpta av hormoner/kirurgi och vilka som rent av tar skada. Bara på Lundströmmottagningen får upp emot tio unga traumabehandling på grund av ånger.

Vad är din bild varför vissa inom läkarkåren agerar så här?

– Vad jag har hört så finns en stark skepsis från deras kollegor mot transvård – vissa läkare menar rent av att avdelningarna ska stängas, att det som bedrivs är legaliserad barnmisshandel – det kan ha bidragit till en försvarsinstinkt inom transvården. De känner sig påhoppade, tror jag. Men de måste förstå att det inte bara är fördomar som utgör folks reaktioner, utan också den inte alltid så smickrande verkligheten, där vissa de facto har farit illa.

Började processen som 17-åring

Aleksa Lundberg minns sitt första besök på avdelningen för könsbytesutredningar i Huddinge. Hon var 17 år och hade kommit ut som bög och haft en dragperiod under ett år. Hon kallade sig för Nicole de Lancret efter Drew Barrymores mamma i filmen ”Forever after”, hade ”jättefula” peruker på huvudet och tajta ormklänningar. Glitter på ögonlocken. Hon hade äntligen fått en bögbästis.

– Jag var i himmelriket. Men fortfarande kände jag självföraktet inombords.

I pridepark träffade hon ett gäng skitsnygga tjejer som hon upplevde liksom glänste.

– Jag tänkte: Vilka är det där? Så ser väl inte lesbiska ut? Detta var high heel girls, lip stick fabulous femmes. Det visade sig att de var transsexuella. Där föddes min tanke, jag hade ju drömt om att få bli tjej sedan lekis. Kan jag också se ut så där? Vilken kille skulle inte avguda mig då? Jag hade ingen aning om problematiken kring transsexuella på dejtingmarknaden. Jag var 17.

Därefter gick det snabbt. Hon kontaktade Riksförbundet för transsexuella och fick en kontaktperson som guidade henne till vårdcentralen för att få en remiss till en psykolog. Efter två samtal hos psykologen remitterades hon vidare till transvårdens könsbytesavdelning på Huddinge sjukhus.

– För mig var det som att checka av en lista. Jag hade bestämt mig. Jag ska leva mitt liv som tjej.

Klippte i fotografier

Efter några trevande försök började hon leva som kvinna. Även om hon beskriver processen som ”en känslomässig raksträcka till att få bli mig själv” berättar hon att det fanns tvivel insprängt redan från början.

– Jag minns att jag gick nerför en gata mot tunnelbanan. Jag minns detta så tydligt. Jag tänkte: Orkar jag det här? Det känns som att jag går omkring och gömmer min bakgrund. Jag klippte bort underdelen av fotografier från min barndom där jag var naken. Jag censurerade bort att jag hade haft en snopp som barn. Min mamma gick med i detta till slut. Hon ville att jag skulle bli glad, hon är väldigt fin, min mamma. Allt kom med ett skådespel. Det fanns så mycket regler: du ska byta namn, helst ska ingen få reda på att du har haft en annan bakgrund.

– Men tillbaka till gatan mot tunnelbanan: Jag tänkte: Fan, hur ska jag orka upprätthålla detta ett helt liv? Jag vill ta tillbaka allt. Men då vågade jag inte ångra mig en gång till.

Varför vågade du inte sätta stopp?

– Det fanns en enorm social skam. Jag tänkte att folk skulle tro att jag var sinnessjuk. Och samtidigt hade jag kvar fantasin om hur härligt mitt liv skulle bli. Allt var dubbelt. Men jag började trycka undan nej-sidan i mig för att orka.

Välkomnar granskningar

I dag är Aleksa Lundberg mycket kritisk till hur transvården har fungerat och till att dagens vård inte verkar ta tillräcklig hänsyn till komplexiteten i de här frågorna. Men även till hur vissa transaktivister attackerar de försök som görs till granskning av vården. Ett tydligt exempel menar hon var stormen som riktades mot magasinet Filters reportage som handlade om fallet Jonatan. Precis som många andra trodde Jonatan att transvården skulle lösa hans problem. Men så blev det inte. Filter kunde berätta att hans problem var av andra slag och att han tillslut tog sitt liv.

– Det kritiseras som transfobi av vissa extrema transaktivister. Där blir jag förbannad. Här är det ju vården vi ska rikta oss emot. Det är galet. Vi ska inte döma ut den här vården, men om den börjar operera människor som är uppenbart sjuka, som i detta fall, och som inte har könsdysfori, då måste detta granskas.

Hur minns du din egen könsidentitetsutredning?

– Den var så seriös som den kunde vara. Man visste ändå mindre då. När jag gjorde min fanns inga mellanvägar: antingen gick du med på allt eller så gjorde du inget alls. Inga gråzoner fanns. Jag tror till och med att de hade svårt för om du var homosexuell i din nya könsroll.

Man kunde alltså inte korrigera sig till man och bli kär i män?

– Precis. Och allt var jättekönsstereotypt. Man fick svara på frågor om man gillade blommor eller bilar typ.

– Man hade vid den här tiden börjat tänka att det fanns en könsidentitet i hjärnan. Denna identitet försökte man ta reda på genom de här utredningarna. Det handlade därför väldigt mycket om att jag skulle bevisa att jag var en kvinna och inte en man. Och detta gjorde jag väldigt mycket genom just könsstereotyper.

Vilka könsstereotyper då?

– Jag minns frågeformuläret väldigt tydligt. Det handlade om huruvida jag föredrog att påta i trädgården eller att mecka i verkstaden. Typ sånt.

Och det är här kroppsundersökningen på britsen kommer in igen. Efter att konsekvent ha kallat Aleksa för ”han” i journalerna genom utredningen blir kroppsundersökningen det slutgiltiga testet. Hon läggs på en brits. Läkarens handskbeklädda händer känner på brösten, som har börjat växa. De trevar sig vidare. Han kommer till testiklarna och penis, det vill säga kroppsdelar hon vid tidpunkten inte ville veta av.

– Jag var inne in i nåt slags psykologiskt state of mind där jag inte hade en penis. När han tar på den blev det så svart på vitt: jag har en. Och så började jag skaka. Jag fick en panikångestattack.

Därefter avslutas undersökningen och Aleksa möts av läkarens bekräftelse: hon är en kvinna. Hennes reaktion anses vara nog med bevis för det.

– Min utredning var lite kokobanan, så att säga.

Det pratas ibland om att utredningarna var mer grundläggande förr?

– Ja, kanske var det så, men de gick också ut på att man skulle överbevisa sin utredare. Detta gjorde att du liksom ställde in dig på att vinna, snarare än att öppet utreda dig själv. Det jag hade att spela med var min önskan att göra om min kropp, att inte vilja ha barn i framtiden och att linda in allt detta i kvinnligt genus. Jag ville verkligen bevisa detta, jag ville ju bli kvinna, men vården öppnade aldrig för någon vidare öppenhet.

Vad skulle du vilja hälsa din läkare i dag?

– För det första: Varför undersökte du mig på det där viset? Sen vill jag säga till alla som jobbar med transpersoner att det är viktigt att få gå till en psykolog, vilket vissa nu gör utanför transvården, som ställer jobbiga motfrågor. Om man sen landar i att könskorrigering är ens rätta väg – fine! Men det måste finnas en möjlighet för unga personer att reflektera på allvar över sig själva.

När du ser dig själv i spegeln i dag – vad tänker du då om din kropp?

– Gå ner fem kilo! Nä, men jag gillar den rätt bra, jag är rätt het faktiskt. Jag skulle inte gjort könsbytet i dag, men I know I look good.

Aleksa Lundberg om…

… hur Tinder fungerar för henne som transsexuell?

– Knepigare. Det är svårare att hitta åtminstone en bestående partner som transkvinna, eller bögtjej, som jag ibland kallar mig. Dels har vi barnaspekten, många är ute efter att skaffa barn i den här åldern. Men att skaffa sex är inget problem för någon, tror jag, speciellt inte för transkvinnor.

… om att dejta:

– Den första tiden är ofta rätt energidränerande. Killen går igenom en process som han inte är van vid. Jag blir nåt slags medsittare i detta, en duktig flicka som ska förstå. Äldre män går ofta bättre.

… ”Uppdrag gransknings” granskning av transvården:

– Ja. Jag har träffat HR-chefer som har sagt: ”Å vad hemskt med ”Uppdrag granskning”, hur de behandlade transpersoner. Jag har svarat:

Vad var det som var hemskt? Har du sett programmet? Och de har svarat: Nej, men jag har hört om det”. Jag tycker detta beteende är obehagligt, det är som att vi har fastnat i ett tonårsstadie.

… JK Rowlings kritiserade uttalanden om kön och trans:

– Jag tycker hon har rätt i mycket av vad hon säger. Absolut inte allt, men hon vill egentligen säga ungefär det jag vill ha sagt: Vad är kön? Vad menar vi? Pratar vi kropp, eller pratar vi identitet? Hur samverkar dessa?

Aleksa Lundberg

Ålder: 38

Född och uppvuxen i Stockholm.

Jobbar som skådespelare, dramatiker, regissör, journalist
och föreläsare.

Hon är den första personen som har genomgått könskorrigering som har utexaminerats från en svensk teaterhögskola.

2018 utkom Aleksa Lundbergs självbiografi ”Bögtjejen”.

Tilldelades i år Transföreningen FPES hjältepris med för sitt ”mod att lyfta den viktiga och känsliga frågan om huruvida transitionen blev som tänkt.”