Men när tsunamin kort därefter drog in med förödande kraft och dränkte dieselgeneratorerna i vatten utlöstes ett händelseförlopp som säkerhetssystemen inte var konstruerade för.

Utan el slutade pumparna till kylvattensystemen fungera. Reaktorhärdarna överhettades och smälte. Ånga och vätgas läckte ur reaktortryckkärlen. Gaserna samlades i de övre våningarna i block 1, 3 och 4 och exploderade. Tak och väggar blåstes ut och radioaktiva material spreds över omgivande samhällen. Enligt Japans kärnsäkerhetsorgan NISA (Nuclear and Industrial Safety Agency) var mängden radioaktivt cesium som spreds i atmosfären lika med 168 Hiroshimabomber. De tre svårt skadade reaktorerna och bränslebassängen i reaktor 4 kräver var och en unika lösningar för att saneras och oskadliggöras. Men ännu efter tio år har ingen riktig uppröjning påbörjats.

Luft istället för vatten

I Japan kallas det ”trippel­katastrofen” – jordbävningen, tsunamin och härdsmältorna. Omkring 18 000 människor miste livet och fler än 470 000 tvingades lämna sina hem.

– Idag är en nationell minnesdag med många evenemang över hela landet, berättar Shaun Burnie som är kärnkraftsexpert på Greenpeace.

Men det kommer att dröja innan det finns något att fira, enligt miljöorganisationen som följt händelseförloppet på plats och lagom till tioårsdagen presenterar två rapporter om katastrofens efterspel och framtiden för Fukushimaområdet.

– Den japanska regeringen och Tepco har lovat att återställa Fukushima Daiichi till grönområde till 2041–2051. Det kommer inte att hända, säger han.

De två största utmaningarna är det radioaktiva kärnbränslet som finns kvar i de havererade byggnaderna, och vattnet som fortfarande krävs för att kyla ner det. Använt radioaktivt kylvatten fyller tusentals tankar på området, som fortsätter att fyllas på.

– Tepco och regeringen har ingen trovärdig plan för att avlägsna det radioaktiva materialet och de har misslyckats kapitalt när det gäller att hantera kylvattnet.

Lagringsutrymmet är snart slut och regeringen vill tömma vattnet i havet. Greenpeace föreslår istället att bränslet ska kylas med luft och att försöken att avlägsna kärnbränsle och radioaktivt bråte skjuts på framtiden.

– Vi anser att reaktorbyggnaderna bör säkras och inneslutas i nya byggnadsstrukturer för att hanteras under lång tid. Fukushima Daichi är i själva verket en förvaringsplats för kärnbränsle, och kommer att vara det länge.

Höjda gränsvärden

Men regeringens och Tepcos största misslyckande är att de åsidosatt Fukushimainvånarnas mänskliga rättigheter, menar Shaun Burnie. Enligt regeringen finns det områden som återställts helt, men det stämmer inte enligt Greenpeaces rapport. Enligt rapporten har visst saneringsarbete genomförts på 15 procent av prioriterade områden.

Men genom att höja det tillåtna gränsvärdet för strålning från 1 till 20 millisivert per år har regeringen ändå under senare år kunnat öppna upp allt fler zoner för återflyttning. Att antalet evakuerade minskar beskrivs som ett tecken på framgång, men siffrorna döljer en politik som pressar människor att återvända, enligt Shaun Burnie.

Idag planerar regeringen att öppna zoner där strålningsnivåerna är ännu högre för återflyttning, säger han.

– Den enkla anledningen till det är att en zon som är deklarerad radioaktiv och obeboelig hotar regeringens kärnkraftspolitik.

Svårsanerat

I sin senaste energiplan för 2030 räknar regeringen med 20-22 procent kärnkraft i energimixen. Detta trots att en majoritet av japanerna inte vill ha kärnkraft och trots att landet idag klarar elförsörjningen nästan helt utan den.

Enligt en ny rapport från FN har den japanska befolkningens hälsa inte påverkats negativt av strålning efter kärnkraftskatastrofen. Shaun Burnie och Greenpeace menar att det inte är en anledning att öka riskerna för människors hälsa framöver.

– Fukushima består till 70 procent av skogsbeklädda berg som inte går att sanera. Radioaktivt cesium som deponerades i skogarna 2011 anses inte riskfritt förrän om 300 år.

Regeringen måste vara ärlig mot Japans befolkning och medge att följderna av olyckan kommer att vara kvar i decennier, till och med århundraden, säger Shaun Burnie.