Vad har du själv blivit mest förvånad över när du gjort intervjuerna för boken?
— Det som överraskade mig mest var hur en av de unga kriminella beskriver hur strategiskt han jobbar för att hitta sårbara barn. Och framför allt hur viktiga de svensk-svenska barnen blivit för gängen. När polisen pressar nätverken i en klassisk förort, så gör nätverken en u-sväng mot en ny grupp barn, för att sprida riskerna. En grupp som polisen inte kontrollerar lika ofta. Att höra en så ung person som den här gängkriminella killen säga ordet ”riskminimering” - det chockade mig.
Bilden av ett ”gäng” kan se rätt annorlunda ut i medier än vad den gör i verkligheten. Personerna som sköter just den här sortens rekrytering är sällan "gängledare", utan själva rätt unga. Hur tänker du på det här?
— Journalistiken och vi andra som pratar om de här frågorna har en tendens att beskriva gängkriminaliteten som något otroligt skrämmande. Den bilden är inte vad barnen möter. De möter inte de gängkriminella som vi beskriver. Utan de träffar en väldigt snäll mellanchef, någon som bjuder på ett parti narkotika och ger massor med tid att betala tillbaka. En storebror och en bank utan ränta.
Ingenstans på vägen in i kriminaliteten ser det ut som på Netflix eller i kvällstidningarna.
— Nej, och ibland kanske det inte ser ut så sen heller. Men det finns alltid någon ovanför som är beredd att plötsligt driva in en skuld som man inte visste att man hade. Men vuxenvärlden behöver förstå hur barnen möter den kriminella världen, för att kunna beskriva den på ett sätt som barnen också kan relatera till. Först då kan man börja diskutera tillsammans hur man ska välja en annan väg. För vilka är egentligen de här gängen? I ledarskiktet är man ofta ganska få personer. Idag sitter de ofta utomlands. Men barnen är många.
Det talas mycket om rekrytering via appar och om att barnen som dras in idag kommer från alla olika samhällsklasser, alla delar av landet, och så vidare. Om du tittar på de olika barnen ni skriver om i boken, vilka likheter finns mellan dem?
– Den gemensamma nämnaren är att de äldre som rekryterar alltid letar efter sårbarheter. Det är en grundläggande sak - både vad gäller barn och vuxna. Jag berättar i boken om sårbarheten hos en kär tjej som lever i en hederskultur men ändå har sex med sin pojkvän - då finns en hållhake. Men också om de svensk-svenska barn som har ett missbruk och ombeds att swisha pengar, så att gängen har deras uppgifter. Sårbarheten hos den som är fattig eller utstött. Sårbarheten hos den med en funktionsnedsättning eller diagnos.
Under året har du varit ute och debatterat de sociala plattformarnas ansvar i det här. Att man gör för lite för att stoppa mordkontrakt som cirkulerar öppet på till exempel Tiktok eller Instagram. Varför händer så lite, tror du?
– Polisen vill helt enkelt inte ha en konfrontation med plattformarna eftersom man själv är helt i händerna på dem. Man är beroende av det lilla samarbete man har.
Förra veckan hölls ett seminarium i justitieutskottet om de här frågorna. Vad tyckte du om det?
– Jag har inte sett hela, men jag kan säga så här: ett allmänt seminarium i riksdagen om de här frågorna är ett skämt. Det räcker inte på långa vägar. Lagstiftarna kan inte reagera först i efterhand, till exempel när en journalist har berättat om hur det här går till. De måste göra saker själva. Så sent som i förrgår såg jag själv hur barn rekryteras i tre olika svenska städer. Medan vi pratar kan gängen jobba på i lugn och ro.
Vissa menar att den sorts begränsningar du vill ha på sociala medier strider mot både yttrandefrihet och personlig integritet. Hur ser du på de riskerna?
– Jag ser det ungefär som Barnkonventionen ser på frågan: skyldigheten att skydda just barn är väldigt omfattande. Och det skyddet har inte barn i Sverige idag. Varför måste barn länkas från en story på Snapchat eller Instagram rakt in till en grupp på Discord eller Signal där man kan tacka ja till att utföra ett mord eller en sprängning? Det här går att åtgärda idag, men plattformarna gör det inte. Och de kriminella gängen skrattar åt dem.
Vad tycker du att polisen borde göra annorlunda i sitt arbete mot gängkriminaliteten?
– Polisen behöver fundera hur de säkerställer skyddsmekanismer för sin egen personal. Man skulle behöva börja med till exempel slumpvisa drogkontroller, något som inte är tillåtet idag. Ett missbruk kan sätta dig i beroendeställning till ett gäng. Återigen så handlar det om att integriteten inte får stå i vägen för att faktiskt skydda enskilda poliser mot gängen. Det här menar jag är ett annat problem som det görs för lite åt idag.
Hur har du sett den problematiken?
– På olika sätt, men delvis genom att jag pratat med unga pojkar i gängen som säljer narkotika till poliser. Poliser som inte är oroliga för att åka dit eftersom de säger att man inte får göra slumpmässiga kontroller på dem. Vilket stämmer. Om vi menar allvar med att ta tag i i hoten, i utpressningen och i infiltreringen så måste det ändras.
En av dina egna övergripande lösningar handlar om jobb. Du har nyligen startat projektet ”Nästa generations Sverige”, där du med det lokala näringslivet ska erbjuda unga vägar in på arbetsmarknaden. Varför valde du just den frågan?
– Helt enkelt för att gängen konkurrerar med övriga samhället om framtidens arbetskraft - de unga. Och alltför ofta ser gängens erbjudande helt enkelt bättre ut idag. Vi har alltid haft utmaningar i det här landet, men vi har aldrig haft en så stark motståndare i kampen om ungdomen. Och vi har slarvat med att bygga en bra grund för unga, oavsett var de kommer ifrån.
Trots det slarvet så lever vi ett förhållande rikt och välmående land. Varför tror du att gängens erbjudande ändå är lockande?
– Det är ju frågan. Jag tror så här: någonstans behöver vi fundera kring att de kriminella grupperingarna, som faktiskt verkställer dödsstraff i ett eget system som de själva hanterar, ändå får hundratals barn att ansluta sig. Och jag tror att det handlar om unga som inte värderar sitt eget liv. Den som inte värderar sitt liv kommer inte värdera klasskompisens liv heller. Eller grannens. Det här är det som gör att Sverige skakar nu - barnen som inte värderar sina egna liv.
Ibland låter du fortfarande som en engagerad politiker. Är det en värld du skulle vilja återvända till någon dag?
– Jag gav tio år av mitt liv till politiken och fick lära mig otroligt mycket. Det har varit till användning när jag har skrivit de här böckerna och när jag har skapat en modell för hur man knyter ihop skola, kommun, näringslivet och ungdomar. Men nej, jag tror inte att politiska strukturer är gjorda för människor som mig. Jag behöver skapa saker på riktigt.
