Rushgrupperna
Vår kontakt börjar med ett DM på Instagram. Såg dig på TV du käkade upp dom. Men nästa gång kasta i deras ansikte att vi är svennarnas billiga arbetare. Fittorna låtsas som om de inte har blod på sina händer, kriget är om deras droger. Jag försökte se vem avsändaren var, men han hade ingen profilbild. Ändå svarade jag, och fortsatte att skriva med honom då och då. Karim var femton år första gången han skrev till mig, och hade vid det laget suttit sex månader på ett Sis-hem. Han hade tagit droger, sålt droger och hängt med kriminella grupperingar.
Två år senare sitter vi i min bil tillsammans. Han har vuxit mycket under de år jag haft kontakt med honom. När vi först träffades var han mer av en blyg liten kille, det fanns ett slags fladdrig osäkerhet i den pubertala kroppen. Nu har han skägg och breda axlar. Jag är en hel man nu, säger han själv, med en blandning av jargong och allvar. Som vanligt ber jag honom om detaljer kring det ena eller andra, ber honom förklara sånt jag inte förstår, och han tittar på mig och skrattar.
Jag har inte tid med alla dina frågor! Du ger mig huvudvärk med allt det där! Han skrattar igen och säger jalla, dina frågor. Jag fäller upp datorn och ber honom titta på en lista med statistik från åren 2013–2024.
2013:16
2014: 34
2015: 50
2016: 56
2017: 73
2018: 76
2019: 92
2020: 96
2021: 111
2022: 138
2023: 262
2024: 395
Vad är det där? frågar han.
Jag förklarar att det är statistik från Åklagarmyndigheten som visar antalet ungdomar mellan femton och sjutton år som är misstänkta i mordutredningar för samtliga brottsformer: Anstiftan, förberedelse, försök, medhjälp, stämpling till mord. Och att det alltså gått från 16 till 395 misstänkta på tio år.
Varför tror du att det ser ut såhär? frågar jag.
Han kontrar med en motfråga.
Vad säger er vita värld, vad säger polisen?
Jag svarar att det finns många svar, men att den gängse uppfattningen nog är att ungdomar rekryterar andra ungdomar med löften om pengar och status, och att det med tiden har uppstått en kultur med hiphoplåtar, språkbruk och klädmärken som legitimerar och normaliserar en kriminell livsstil.
Karim rynkar pannan åt svaret och funderar en stund. Fast jag skulle vilja ge ett råd till alla föräldrar, börjar han. Kolla vad era barn och ungdomar gör med sina telefoner när de sitter hemma vid matbordet. När ni sitter i soffan framför Mello. När de är instängda i sina rum. Jag vet att många föräldrar är oroliga för vad som ska hända därute, de sätter gränser för när barnen måste vara hemma, de kräver att de ska vara hemma senast klockan nio, de säger åt dem vilka de får umgås med.
Karim tar ny sats och fortsätter. Men de har inte ett skit kontroll på vad deras barn gör på sociala medier. Vem de har som vän, vem de skriver med, vilka grupper de är med i, vad de skriver i DM. Hur fan kan föräldrar låta sina barn ha krypterade chattar? Okej, jag fattar att Fatima i orten som inte kan läsa har svårt att kontrollera sina barn, men svennebananföräldrarna? Varför kollar de inte vad barnen lajkar och delar, varför tar de inte skärmdumpar, varför bevakar de inte telefonerna hårdare?
Jag påpekar att polisen går ut med massiva kampanjer om just detta, att jag bara på vägen hit hörde en polis på radio berätta att vuxna är mer oroliga för att barnen ska gå ut på stan, än för vad barnen gör när de använder sin mobil i sitt rum på kvällen. Polisen har identifierat problemet och har även etablerat kontakt med sociala medier-plattformar som Instagram, Snapchat och Tiktok. Myndigheterna försöker trycka på och stänger ner så mycket av den digitala kriminaliteten som möjligt.
De har noll koll, fnyser Karim. De snackar bara skit. De som äger plattformarna vill bara tjäna pengar, om de hade brytt sig skulle de stänga ner allt. Frustrerat tar han fram mobilen och säger kolla här, du får inte skriva eller berätta några detaljer, men kolla i den här gruppen, vi kallar det rushgrupper och det finns hur många såna som helst. Han visar mig en gruppchatt, där just nu över hundra ungdomar är inloggade.Här finns allt man behöver, säger han.
Nån söker en ”sprängis”, nån annan en ”klivare”.
Kolla här, det är nån som söker folk i olika städer, ”många uppdrag Västerås, snabbt uppdrag Norrköping”. Vi scrollar vidare. Gruppen har funnits i mer än två månader. Mannen, fortsätter Karim, de som styr sociala medier bara leker med alla. Jag såg på tv med han den där politikern, man hör knappt vad han säger, den där justitieministern. Han hade möten med alla som Instagram, Tiktok och Snapchat, han skulle yani skälla ut dem. Kolla det var ett tag sen, men rushgrupperna finns kvar. Tror du inte att plattformarna skulle ta bort dem om de ville?
Jag frågar honom hur man får in så många ungdomar i en grupp, man ser ju både namn och bild på flera i gruppen. Han förklarar att grupperna växer genom att kompisar lägger till kompisar, nån lägger till nån och så fortsätter det. Härifrån tar man över dem till Signal, Telegram eller Whatsapp. Man kan också lägga upp en story med olika uppdrag som ungdomarna sprider själva.
När jag använde det som mest förra året kunde jag gå in och kolla på grova videos med skjutningar och förnedringar och se vilka ungdomar som kommenterade och lajkade och spred. Under en period var det särskilt stressigt, då försökte jag hitta svenska tjejer. Jag gick in på olika inlägg och kollade efter svenska blonda tjejer som hade gillat och kommenterat. Sen bombade jag ut en massa DM: ”Vill du tjäna pengar, vill du ha uppdrag?”
Andra som jag känner kunde gå in i olika fotbollsgrupper eller liknande i förorterna och skriva DM till varje kille, vill du tjäna pengar. De flesta svarar förstås aldrig men några börjar alltid snacka och till slut får du ihop så många du behöver.
Han ler triumferande. Men en annan grej, jag vet att du har bra kontakt med polisen och vet det mesta, men en sak tror jag inte att du har koll på. Jag vet en del personer som hittar ungdomar som inte ens tar betalt. Inte på sociala medier, utan på Fortnite.
Han talar om ett tv-spel som lanserades 2017 och snabbt har blivit en av världens mest populära fritidssysselsättningar för ungdomar, ett slags digitalt ”herren på täppan”, där spelarna i realtid tävlar mot verkliga personer om att vara sist kvar i en fiktiv stridsmiljö. I spelen kan man kommunicera med andra deltagare live genom röstchatt eller via textchattar. Man kan spela upp till hundra spelare mot varandra i en version som heter Fortnite: Battle Royale. Karim beskriver hur man hittar andra spelare online på Battle Royale och efter flera timmar spel tar med dem över till den andra versionen, Fortnite Creative, där man skapar en egen ö och bygger olika banor. Där skapar vi en egen kriminell värld, ler Karim.
Mina grabbar brukar gå in på dagarna när det är skoltid och kartlägga vilka som spelar, mellan typ klockan elva och tretton, och kollar upp deras ålder. Du vet, när man är online kan man ju spela med vem som helst, ingen vet vilka som är där. Så kan de försöka kontakta dem via chattarna och fråga: ”Varför är du inte i skolan, hur är läget?”
De som är hemma och spelar är ofta hemmasittare som sitter och lever på sin dator. Ensamma barn, killar för det mesta, som blir glada när de har nån att hänga med i spelet. Man snackar, låtsas vara schysst mot dem, låtsas vara deras kompis, spelar lite sämre än de, säger ”snälla kan du visa mig hur du gjorde den där grejen”, berömmer deras strategier och reflexer. Man manipulerar sönder ungarna, dag efter dag. Efter ett tag kan man säga att ”jag vet hur man kan tjäna lite pengar enkelt”. Sen kan man långsamt börja ge dem uppdrag. En kille blev till och med rekryterad till ett beställningsmord den vägen.
Det Karim beskriver är ett laglöst digitalt land, och så länge det kan fortsätta är rekryteringsbasen för de kriminella gängen bottenlös. Numera är även de digitala lekplatserna, som tv-spelens obegränsade fantasivärldar, en del av de kriminellas territorium.
Visste du att polisen inte kan avlyssna det vi säger på Fortnite?
Det är därför vi skapar grupper i spelet där man chatta och planera nästa grej.
Stämmer det han säger? Kan det vara sant? Jag blir både oroad och nyfiken, och försöker få till ett samtal med NOA, Polisens nationella operativa avdelning, som hanterar och kartlägger rekrytering av barn och unga till kriminalitet via sociala medier.
I polishuset i Stockholm, i ett rum dit jag inte tar med mig telefon eller dator, förklarar en manlig polis och en kvinnlig utredare, båda med hög kompetens inom såväl europeisk som svensk lagstiftning, hur EU:s nya DSA-lag fungerar. DSA påverkar sociala medier-plattformarna och ställer nya krav på kontroll av användarinnehåll, användardata och motverkan av desinformation. Sammantaget förändrar DSA spelreglerna för hur plattformarna måste agera för att ta bort innehåll. Algoritmerna måste dessutom vara offentliga. De visar mig ett filmklipp som har hittats på en beslagtagen mobiltelefon. Jag ser en ung kille som står utanför ett hus och lägger ner en mobilkamera några meter bakom sig. Kameran fångar sen hur han kastar en granat in mot husväggen, och därefter snabbt springer tillbaka till telefonen. Under några skakiga sekunder ser vi hur han springer från platsen, med telefonen i handen, innan inspelningen stängs av. Numera kräver gängen att uppdragen spelas in, för att filmerna i sin tur ska kunna användas som propaganda- eller förnedringsvideos på sociala medier.
Jag blir chockad varje gång, säger polisen. Jag borde vara luttrad vid det här laget, men det här är verkligen helt vansinnigt. Det är inte bara det att de måste utföra dåden, de måste också dokumentera dem för att producera material som de kriminella kan sprida och använda som hot. Alltmer av vårt arbete handlar om att hantera den digitala världen.
Även andra poliser har visat mig videoklipp, på personer som filmar sig själva medan de skjuter mot dörrar i trappuppgångar eller tänder eld under en bil, hela tiden med mobilen i ena handen, det är den grova kriminaliteten dokumenterad utifrån den kriminellas eget perspektiv, och det påminner starkt om hur tv-spelen visualiserar våldet. Spelets låtsasvärld och den verkliga världen flyter samman. Vi ser mer och mer i chattarna hur ungdomar tar selfies på sig själva tillsammans med en id-handling, eller nån av sina föräldrars id-handlingar, som ett sätt att verifiera sin identitet. Gängen kräver det av dem, det blir ett sätt för dem att kunna kontrollera ungdomarna efteråt. Liknande bilder hittar vi för övrigt ofta i offrens eller förövarnas beslagtagna telefoner.
Jag gör en anteckning i mitt block: ”Hur kan sociala medier -jättarna tillåta att deras plattformar används till den här typen av verksamhet?”
I ren frustration går jag hem och skriver en debattartikel och påpekar att polisen måste få nya verktyg som kan tvinga eller beordra plattformarna att skyndsamt ta bort innehåll med kriminell koppling. När det gäller terror så finns idag en lag som säger att polisen kan beordra sociala medie-plattformarna att ta ner innehåll. En överträdelse bestraffas med en bot på fyra procent av bolagets totala omsättning. Jag förstår inte varför det skulle vara annorlunda för grov kriminalitet, där man idag kan följa gängens mordhot i livesändningar utan någon som helst åtgärd från plattformarna.
Varför accepterar sociala medier-företagen att deras plattformar används av de kriminella gängen som presstjänster när de i realtid vill kommunicera med en publik på flera tusen användare, de flesta under arton år?
Efter att artikeln publicerats blir jag snabbt kontaktad av flera representanter för Tiktok och Meta, som bland annat äger Instagram och Facebook. De ber att få träffa mig och förklara hur de arbetar.
Jag känner mig skeptisk redan innan de har sagt ett ord. När vi ses har jag suttit i timmar och gått igenom chattar där barn och ungdomar rekryteras och utpressas på deras plattformar. Mord, sprängningar och skjutningar – det är deras digitala miljöer som idag används för att sätta skräck i Sverige. Ute på gatorna gör polisen allt för att punktmarkera kriminaliteten.
I skrivande stund befinner sig över sexhundra gängkriminella personer utomlands. Enligt polisen har åtminstone hundra av dem direkt påverkan på morden och mordförsöken i Sverige. De är inte fysiskt i landet, men de styr med hjälp av de digitala tjänster som tillhandahålls av amerikanska och kinesiska techbolag.
Vi känner till problematiken, säger en representant, men vi stoppar också väldigt mycket av det som läggs upp. En del går inte att hantera på grund av slangen och emojisar som våra AI-verktyg inte kan stoppa. En bild på en jordgubbe och en kniv kan ju till exempel i andra länder betyda att man har varit och skördat jordgubbar, även om det i Sverige förstås tolkas som nåt helt annat. Men vi tar bort väldigt mycket, 80-90 procent av allt innehåll som kan kopplas till kriminalitet förhindras av oss.
Jag anlägger en vänlig min och säger att det är jättebra av dem att stoppa så mycket, och att jag förmodar att det de avlägsnar från sina plattformar lämnas över till polisen, som bevismaterial.
De skruvar på sig.
Nja, vi är ju ett företag och förhåller oss till våra användarvillkor, vi är inte poliser … Men om polisen skulle begära ut innehållet kan vi förstås undersöka saken och eventuellt lämna ut det.
Jag frågar dem hur polisen kunna veta vad det är de har stoppat, om de inte alls delger dem informationen? Stämningen i rummet går direkt från spänd till usel.
Det känns som om du sitter och förhör mig nu, säger en av representanterna kort. Men en del av det som är väldigt grovt lämnar vi faktiskt över.
Efter samtalet med sociala medie-plattformarna stämmer jag av uppgifterna med polisen. De har under ett helt år fått in omkring femtio ärenden, totalt, från samtliga bolag. Det är omkring fyra ärenden per månad. I förhållande till den explosiva utvecklingen med, enligt Åklagarmyndigheten, 395 personer mellan femton och sjutton involverade i mord och mordförsök under 2024, är det ingenting.
Som jurist tänker jag på ordet »praxis«. Någon sådan saknas, och därför fungerar inte den europeiska lagstiftningen som det är tänkt. För att skydda barn är det akut att frågan behandlas.
Jag lämnar in besöksbrickan på huvudkontoret, där id-kortet ligger i en plastficka. Plötsligt kommer jag ihåg vad jag skulle fråga om. Jag tittar på representanten för Meta och frågar om det stämmer att man kan sprida bilder på sig själv med en id-handling för att bli verifierad av gängen.
Nej, svarar han raskt, vi har infört nya användarvillkor och nya strukturer som modererar bort den typen av bilder.
Jag tänker på hur jag för bara två dagar sen såg exakt en sån bild i en chatt. Varken lagstiftningen eller sociala medier-bolagens försök att stävja den digitala kriminaliteten räcker till.
Karim bara garvar när jag återger mina samtal med polisen och sociala medier-plattformarna. Vi sitter i bilen och han visar mig ännu ett exempel på hur gängen använder plattformarnas tjänster. Det plingar konstant i hans mobil, när jag parkerar kollar jag telefonen och ser att det är över åttiofyra personer som deltar i en Snapchat-grupp som heter »Aiyna-span«. polisbil åker in mot långgatan polisbil åker runt på storgatan så ni vet polisen slog mot port 84 där Abir bor kl 19.34
Mohammed stannades precis vid rondellen av span. Aboo, de kördeiväg honom i polisbilen.
Ey kan nån snabbt starta larmet i centrum, skjuta i norra delen vid skolan
Det är vår larmcentral, skrattar Karim. Vi använder gruppen för att hålla koll på polisen och organisera oss. Om vi behöver flytta polisens fokus nån annanstans kan man skjuta lite eller spränga nåt, kanske kasta en granat, eller bara starta ett larm. Då får man aina att köra åt fel håll. I måndags hade vi mycket bevakning av polisen och det var en kille som är efterlyst och behövde flyttas till en annan del av staden tillsammans med lite grejer utan att torska. Då kan jag skriva i en grupp med typ tjugo pers mellan tretton och femton år som vi litar på, de är skarpa, sköter saker snyggt och bra. Jag beställer fram lite aktivitet på norra sidan av stan, lite utspritt men så det ser äkta ut. Termosbomber som ser äkta ut. Då krävs det plötsligt en massa polisresurser åt det hållet och de minskar lite på andra sidan och – bam, så får man ut killen som är efterlyst.
Jag läser i nyhetsflödet för att se om det som Karim påstår kan stämma. Och mycket riktigt uttalade sig polisen om ett larm som visade sig vara ofarligt: ”Den här typen av falska larm tar stora resurser i anspråk, men vi vill ändå att allmänheten fortsätter ringa och tipsa om man ser ett misstänkt föremål.”
Jag kokar inombords, allt Karim säger stämmer. De barn jag träffar visar jämt upp de grupper, nya chattar och beställningar på uppdrag som kriminella lägger ut på sociala medier. Trots den enorma rekryteringen på nätet står vi handfallna. Sociala medier-plattformarna har ju inte precis stoppat sin algoritmer mot barn. Och algoritmerna hjälper kriminella att hitta nya unga.
Barnen på Snapchat är walla riktigt bra, säger Karim, det är inte så att nån får pengar direkt, men de som är med och gör jobbet belönas självklart. Efteråt kollar man upp vem som hjälpte till och sköt i norra, vem som hanterade i västra, sen ger man dem pengar, eller så får de ett parti lyrica. Om de är lite yngre så de kan sälja själva. Eller så träffas man och käkar på restaurang. En del tror bara att man ger dem mat, godis, kläder. De har fel, det handlar om vem de får sakerna av, det är lite som en prisutdelning. De ser upp till oss. Ibland räcker det med den bekräftelsen.
Jag frågar Karim om vilka som är yngst i Snapchat-grupperna och han visar upp ett konto som heter ”CANDYCRUSH”. De där är elva, tolv kanske. Vi ser till att det alltid finns nån som de ser upp till som skickar ut ett ljudmeddelande typ ”tack grabbar för idag, ni räddade oss” eller ”tack walla, vi fintade aina väldigt bra”. För nu har ju polisen fått tillstånd att finnas överallt i våra områden, i skolorna, på gårdarna, vid vägen, de sätter upp 360-kameror överallt. De har koll på oss.
Karim är tyst en stund, innan han lägger till: ”Men vi har ännu bättre koll på dem. De styr på gatorna, men vi styr i den digitala världen. Där ungdomarna finns.”
