I lördags hände det: en stor bit mark rasade på väg E6 i Stenungsund. Flera fordon körde ner i hålet och tre personer skadades. Vägen väntas vara avstängd i flera månader framöver.

Jag tänker att detta är en sinnebild av dagens samhälle: Naturen, marken eller lämpligheten ska väl inte stå i vägen för den exploatering någon önskar? Människan ser till att övervinna naturens begränsningar. Vi har ju så mycket fin teknik, så mycket kunnande och så härliga planer på utveckling och tillväxt.

Ett uttryck ringer i mina öron: Alla har fått det bättre. Så skrev en vänsterekonom i en rapport jag läste för drygt tio år sedan. Hen hänvisade till att trots kapitalismens härjningar och ökade klyftor så har även de fattigaste fått det bättre än tidigare. Det är ett sätt att tänka. Och det är en analys som vi fortfarande kan stöta på rätt ofta, både från höger och vänster.

Men är det rätt sätt att tänka?

Raset i Stenungsund var inte förra veckans värsta nyhet, långt ifrån. Men den fick större medialt utrymme än den riktigt stora katastrofen: Sex av nio planetära gränser har överskridits enligt uppdaterad forskning publicerad i tidskriften Science Advances. En sjunde gräns, för havsförsurning, är nästan nådd. Endast för en av de planetära gränserna – ozonlagret – har läget förbättrats något. ”Vi vet inte hur länge vi kan fortsätta att överskrida de här gränserna utan att det leder till oåterkalleliga skador”, säger Johan Rockström, professor vid Stockholms universitet, till Dagens ETC. Vad kommer oåterkalleliga skador att betyda? Ingen kan berätta exakt, men vi vet på ett ungefär. 

Den norska författaren Maja Lunde har antagligen inte fel när hon i sin fantastiska romansvit gestaltar vår potentiella framtid. Under min semester satt jag under smattrande regn och läste alla fyra romanerna i ett svep. De handlar om vart vi är på väg, om det som redan är här och det som för varje dag blir värre: Törsten, migrationsströmmarna, en tillvaro där vi kanske inte längre kommer att ha tillgång till antibiotika…

En annan stor nyhet skildrades av få medier i förra veckan: World Food Programme bedömer att ytterligare 24 miljoner människor kan drabbas av allvarlig hunger de kommande 12 månaderna. Det är en ökning med 50 procent. Men spelar det så stor roll? Vi kan ju välja att titta påberättelsen om att alla får det bättre. 

Har du inte redan läst den argentinske journalisten och författaren Martín Caparrós ”Hunger” (Natur&Kultur 2016), föreslår jag att du korsläser den tillsammans med den bok jag skrev om här på ledarsidan i förra veckan, George Monbiots ”Ny jord” (Leopard, 2023). Caparrós nöjer sig inte med att redovisa siffrorna. Han träffar människor vars vildaste dröm är att äta sig mätta. Hans berättelse liknar Monbiots. Båda beskriver hungerns historiska kontext, som bottnar i sådant som livsmedelsspekulation, genmanipulerade grödors socioekonomiska verkan och människor med makt som varken bryr sig om dem som har det sämst eller hur vi bör producera vår mat utifrån respekt för de planetära gränserna.

Varken Monbiot eller Caparrós nöjer sig med att beskriva problemen. De berättar också vad som krävs för att utrota hunger – och Monbiot relaterar hela tiden till de planetära gränserna. Det ligger fakta på bordet. Men vilken politiker är intresserad? Uppenbarligen inte regeringen Kristersson. Utsläppen ökar med uppemot tio miljoner ton fram till 2030 med nuvarande politik, konstaterade regeringen själv i sin senaste budget.

Kanske är dessa rapporter och böcker för långa och för svåra? Låt mig i så fall rekommendera en saga min pappa brukade läsa för mig när jag var barn. Den handlade om att den som gapar efter för mycket kan förlora allt. Jag minns slutraden: ”Tar man det ej stilla, kan det gå så illa.”