Erdogan har sedan Sverige helt plötsligt började drömma om Nato på ett väldigt effektivt och strategiskt sätt utövat makt och påtryckningar för att få som han vill. Han har viftat med en tio punkter lång kravlista för utlämningar av oliktänkande och oppositionella, för terrorstämplingar av lite alla möjliga organisationer och personer, för upptagen vapenexport och utökat samarbete i den pågående högst rättslösa process han bedriver för att utrota kurder och andra minoriteter i och utanför Turkiet. I veckan gick han i mål, när förhandlingarna mot Finland och Sverige resulterade i ett avtal – ett avtal som han har all anledning att vara väldigt nöjd med.

2019 riktade Sveriges regering och riksdag skarp kritik mot Turkiets då pågående attack mot norra Syrien tillika västra Kurdistan. Vapenexportstopp infördes. Sverige drev på i EU om att ett omfattande vapenembargo skulle komma till stånd tillsammans med sanktioner mot Turkiet. Amnesty kallade Turkiets agerande för militärt krigsbrott, allvarliga kränkningar och övergrepp. Under hösten 2019 tog Ann Linde emot Ilham Ahmad, ordförande för Syrian Democratic Council, SDC, den civila delen av det kurddominerade styret på plats. I samband med mötet gick Linde ut och beskrev hur ”djupt tacksamma” Sverige var ”för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot IS, både i form av offrade liv och genom mänskligt lidande”. Sverige fördömde Turkiets folkrättsvidriga invasion. Linde var tydlig när det gällde kurdernas situation: ”De har axlat ett tungt ansvar och det är viktigt att de nu får omvärldens stöd”.

Det var Syriens demokratiska styrkor, SDF, med folkets försvarsenheter YPG och YPJ som största falang, som befriade stora områden från IS. Nu stora ligger delar under Turkiets kontroll och IS har fått en arena att starta upp på nytt. Oberoende medier och organisationer har under åren rapporterat att attackerna från Turkiet, som kemiska gasattacker och krigsbrott, hela tiden fortsatt. Attackerna riktas mot dem Linde var så tacksam mot, som besegrade IS. Turkiet jagar enligt tradition hellre folk och grupper de själva tycker är terrorister, framför faktiska terrorister.

Nu planerar Erdogan en ny stor invasion mot norra Syrien. Hur ska Sverige fördöma vad som komma skall? Antagligen inte alls. Enligt det avtal som Sverige nu har med Turkiet ska Sverige ge ”sitt fulla stöd till Turkiet mot hot mot landets nationella säkerhet”. Sverige ska inte stödja YPG. Sverige ska förhindra alla aktiviteter som rör PKK, som i Sverige varit terrorstämplat på oklara grunder sedan 1984, och ”alla andra terrororganisationer och deras förgreningar, likväl som individer som i grupper eller nätverk som kan kopplas till dessa terrororganisationer.” Vilka är det som åsyftas med detta? Både YPG och YPJ kan kopplas till PKK men är inte terrorstämplade av någon annan än Turkiet. I avtalet ser det ut som att de plötsligt fått en inofficiell terrorstämpel även i Sverige. Vad kommer att hända med alla kurder, alla människor i Sverige, som visat och kommer att fortsätta visa sitt stöd till dem nu? Ingenting – om man ska tro statsminister Magdalena Andersson, som i veckan bedyrade att ingen som inte håller på med terrorism behöver oroa sig. Det är bara det att terrorister med Turkiets måttstock är väldigt många. Till exempel dem som besegrade IS. Till exempel kurder, människorättskämpar, oppositionella politiker och sådana som öppet stöttar den kurdiska frihetskampen. Utöver detta ska Sverige också hålla dörren öppen för att exportera vapen till Turkiet och vidare ”visa sin djupaste solidaritet med Turkiet och turkiska offers familjer”. Sverige och Turkiet ska också samarbeta på djupet när det gäller utlämningar. En dag efter att avtalet var tecknat gick Erdogan ut och krävde att Sverige nu ska ära sitt löfte om att utlämna inte mindre än 73 svenskar till Turkiet.

Vad hände med fördömandena? Vad hände med solidariteten med dem som mist sina liv under vad som för inte länge sedan kallades en turkisk folkrättsvidrig invasion? Vad fick Sverige ut av det här egentligen, mer än ett eventuellt lyft veto mot Nato-inträdet? Det är väldigt svårt att se. Det är däremot väldigt lätt att se vad Erdogan har att fira.

Socialdemokraterna och socialdemokratiska ministrar har länge visat att man är beredda att förhandla om och förhandla bort i princip vad som helst för att behålla makt. Den här gången var det den internationella solidariteten, alla svenska kurder och kampen för frihet och mot Turkiets hänsynslösa utrensning som försvann. Allt för Nato, allt för att blidka Erdogan precis som han begärt. Vad Socialdemokraterna faktiskt står för är fullständigt oklart. Det är i och för sig förståeligt. Det är svårt att stå utan ryggrad.