Det är ett grundläggande mänskligt behov med både kulturell och politisk laddning. Litterära skildringar av hem är otaliga, likaså politiska proteströrelser kopplade till frågan. Och fler protester lär det bli.

I de flesta länder stiger bostadskostnaderna snabbare än lönerna och flera tunga aktörer som Världsbanken och IMF talar i termer av en pågående global bostadskris. I USA har bristen på mark, billiga lån, arbetskraft och material sedan finanskrisen 2008 drivit på utvecklingen. Situationen driver upp kostnaderna och sänker vinstmarginalerna vilket minskar incitamenten för bygga, särskilt billiga bostäder.

I Sverige är situationen likartad. Huspriserna har rusat under de senaste 40 åren eftersom efterfrågan är större än utbudet. Med det har hushållens skulder ökat mer än inkomsterna sedan 90-talet och skuldkvoten ligger högt jämfört med andra EU-länder. Samtidigt äter sig boräntorna in i hushållens ekonomi.

När en redan dysfunktionell marknad drabbas av inflation och ökade kostnader blir konsekvenserna kännbara. I Sverige bromsar bostadsbyggandet in över hela landet och konkurserna inom byggbranschen ökar jämfört med förra året. Det drabbar särskilt trångbodda storstadsregioner som i dagsläget har svårigheter att klara av bostadsförsörjningen.

Konsekvenserna bärs främst av människor: det blir svårare för unga att flytta hemifrån, för kvinnor att lämna våldsamma relationer. Det skapar trångboddhet och stress av att flytta runt mellan andrahandskontrak.t Det försvårar familjebildning och social rörlighet, ökar risken för hemlöshet och tvingar människor med låga inkomster att bo längre från sina jobb, vilket begränsar produktiviteten och tiden för återhämtning. De ökade boendekostnaderna begränsar också hushållens ekonomi.

Så hur tacklar regeringen bostadskrisen? Jo, genom att göra… ingenting. Bostadsminister Andreas Carlsson (KD) har trots det tunga ansvar som posten innebär framför allt utmärkt sig genom att vara så osynlig som möjligt.

Investeringsstödet för hyresbostäder och studentbostäder för studerande avskaffades hösten 2021 efter januari­avtalets fall. Den 24 november 2021 röstade riksdagen igenom Moderaternas, Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetförslag.

Den nya regeringen har inte visat något intresse för att återuppta programmet, trots att investeringsstödet haft en signifikant effekt på både byggtakten och möjligheten att sätta lägre hyror – det gav 51 000 nya bostäder med lägre hyra än annan nyproduktion, och var dessutom relativt blygsamt i omfattning. Mellan 2016-2020 betalades 13,1 miljarder kronor ut till 1 100 projekt, vilket bör sättas i relation till Finland som enbart under 2020 lade 42 miljarder på byggstöd.

Den sittande regeringens inaktivitet i frågan eldar på bostadskrisen och innebär sannolikt att byggandet inte kommer att återhämta sig på flera år.

Den nyliberala idén om att utbud och efterfrågan, marknadens viktigaste signaler, utgör det mest effektiva verktyget för att organisera samhället har full gångbarhet vid en rent ekonomisk syn på bostäder. Bostäder fungerar alldeles utmärkt som bärare av spekulationvärden, belåning, bankvinster, aktieutdelningar samt individuellt snarare än gemensamt ägande.

Men det löser inte bostadskrisen. Vi borde och kunde planera för ett samhälle som utgår från människans behov av ett hem.

Istället har vi bostadsbrist, utslagning och hög skuldsättning.