Lotta Ilona Häyrynen: Magdalena Andersson säger bara statsminister om sig själv

Ulf Kristerssons (M) försök att bli en samlande statsman i kris- och krigstider har gått åt pipan. Hela våren har kantats av en katastrof efter en annan. 

Säkerhetsrådgivarens avgång, en amerikansk president som kastat rådande världsordning ut genom fönstret, en till säkerhetsrådgivares avgång, fler krig och svag ekonomi. Inför inget av ovanstående har Kristersson lyckats ta tillfället i akt att iklä sig en landsfaders blågula mantel. 

Inte konstigt att regeringen fått panik av att pressas om det slopade biståndet till Unrwa. Allt mer tyder på att Kristerssons eftermäle i motsats till hans drömmar blir ett om en statsminister som misslyckades inför ett folkmord. 

I det klimatet är Magdalena Andersson (S) segerviss. I talet hon höll under Socialdemokraternas partikongress här om månaden liksom i sitt tal i Almedalen lanserade hon sig som statsministern Sverige egentligen behöver i en mörk och osäker tid. Hon vill styra efter tydliga principer om trygghet, tillväxt, välfärd och gemenskap, säger hon, samtidigt som sittande regering står för en rakt uttryckt “obegåvad” ekonomisk politik. 

”Tidöavtalet glömde framtiden”, och den framtiden, där ”Sverige är mer som Sverige", kan bara Magdalena Anderssons regering lotsa landet till. 

Just nu verkar väljarna hålla med. Ulf Kristerssons och regeringens opinionssiffror är katastrofala. Liberalerna blöder både ministrar, pengar och procentenheter. Kristdemokraterna skvalpar alltjämt under spärren men lär räddas av moderata stödröster oavsett vad Ebba Busch gör. 

Jimmie Åkesson kräver plats i regeringen och gör samtidigt exakt det Moderaternas egen valanalys varnade partiet för: skrämmer livet ur varenda kvinna. 

Mellan raderna kan man vid det här laget ana en skadeglädje hos Magdalena Andersson. I Almedalen vill hon få folk att minnas henne som en finansminister som bar Sverige genom pandemin. 

Hon ska prioritera Sveriges “yttre och inre säkerhet”, och hon har till skillnad från Kristersson nämligen gjort det förr. Som tidigare finansminister kan hon dessutom det här med ekonomi och ansvar, ett narrativ Ulf Kristersson helt misslyckats med att etablera om sig själv. 

Så säger hon också ordet ”tillväxt” elva gånger i sitt Almedalstal. Klimatet respektive starkare polemik lämnar hon åt Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Hon nämner aldrig ens Kristersson vid namn. De enda gångerna hon använder ordet statsminister så säger hon det om sig själv. 

Andersson tycks å ena sidan slutgiltigt ha landat i balansgången mellan hårda tag som både Moderaterna och Sverigedemokraterna skriver under på och som arbetarmännen enligt Socialdemokraternas alla opinionsanalyser efterfrågar. Å andra sidan lyckas hon låta som motsatsen till Åkessons etnonationalism när hon talar om integration, investeringar och välfärd, det vill säga allt det som akademikerkvinnorna som flytt borgerligheten vänt sig till Andersson för. 

Hon är med andra ord självsäker, och nöjd. Eventuellt för nöjd, om man ska tro på mingelviskningarna i Visby. Det är nämligen socialdemokratins eviga fall: att tro att man kan segla på sittande regerings uselhet. Senast förlorade Andersson valet på en sådan strategi.