Er pjäs handlar om en invasiv art som blev Ungerns mest patriotiska träd. Berätta om de politiska frågorna som tas upp!
– Vi lever i en tid där politikerna manipulerar vår uppfattning om verkligheten. Men vi har försökt hitta sprickor i den högerpopulistiska ungerska regeringens narrativ, som är både xenofob och emot immigration. När regeringen plötsligt gjorde ett amerikanskt träd till en ungersk nationell symbol i en anti-EU-kampanj, kände vi: ”gotcha!” Med hjälp av fabeln om akaciaträdet kunde vi kapa regeringens politiska budskap och göra en kampanj som istället främjar en öppen samhällsmodell.
Skulle ni säga att ”Hungarian acacia” kan ses som en allegori eller satir? På vilket sätt?
– Den kan vara både och, men framför allt är den någon form av absurditet, en post-faktisk dokumentäruppsättning. Pjäsen reflekterar kring den offentliga debatten i en postpolitisk tidsålder.
Jag läste att ni också startar en rörelse för att omvandla akaciaträdet till en symbol för ett inkluderande samhälle, och att ni organiserat planteringsevenemang för att främja liberala ideal i Ungern. Vilken slags reaktioner fick aktionerna?
– Vi sådde akaciaträd på många platser i Ungern, men vi kunde inte förutse vilken sorts frukt som skulle växa från dem. Men på en viktig högerorienterad minnesplats kunde alla besökare läsa vårt budskap inhugget i sten: ”Vem som helst som kan slå rot i den ungerska jorden kan bli ungersk.”