Man tänker sig att Pride är ett i all väsentlighet oförargligt kalas när man går en tur på stan under Stockholm Pride som är nu under vecka 31, sensommarens första trevande fotsteg. Företag som Spotify slåss med Försvarsmakten om att visa sig progressiv och därmed mjölka så många kund-demografier som möjligt på pengar och välvilja. ”Rainbow wash” är när aktörer som inte har någonting med hbtq-frågor att göra ändå smäller en pride-flagga på sin produkt, kanske är det en pastasort eller crocs, för att framställa sig själva som hbtq-vänliga. Varför någon nu skulle vara i behov av hbtq-certifierad pasta eller tofflor. Det är en minimal ansträngning som man hoppas ger avkastning i form av inkomster och godkännande nickar.
I en förvisso avgränsad kulturmedelklassbubbla tänker man sig att ingen provoceras av hbtq-personer på riktigt. Visst finns det konservativa som inte gillar att se samkönade kyssar och dylikt, men de säger inte högt att de tycker att hbtq-personer inte ska ha samma livsvillkor som vanliga kärnfamiljeheteros. I alla fall inte så ofta. I stort sett alla riksdagspartier har en hbtq-falang. I Stockholm har Miljöpartiet sett till så att röd och grön gubbe på sina håll är två gummor som håller hand, kanske med ett litet hjärta till så man verkligen ska förstå att de är kära.
Allt det här gäller för de två första bokstäverna i hbtq. Homo- och bisexuella personers liv avpolitiseras så till den milda grad att den liberala statsvetaren och debattören Teodor Koistinen för ett par år sedan gick ut i sociala medier och oproblematiskt förkunnade att han och hans partner via surrogat skaffat barn. Surrogatindustrin gör om kvinnor till inkubatorer och handlar i sista led om att avhumanisera havande så pass att deras livmoder blir ett slags hotell. Naturligtvis är industrin som störst i fattiga länder där inte mycket annat finns att tillgå. En klassfråga, kort och gott. Ironiskt då Stonewallupproret 1969, som anses vara prideparadernas födelse, till mångt och mycket drevs av fattiga transkvinnor som stred för ett bättre liv.
När det kommer till t och q, alltså transpersoner och queera, är samhällets famn inte lika öppen. Framförallt transpersoner möts med idel misstänksamhet, i vissa fall med rent hat och förakt. En statlig utredning visade 2017 att transpersoner utsätts för diskriminering och våld i större utsträckning än befolkningen i allmänhet. Transpersoner är en socioekonomiskt utsatt grupp med behov av vård men som ofta bemöts dåligt av vården. En del nekas vård helt. Även medialt är transpersoner föremål för kritisk granskning baserat på föreställningar om att transkvinnor skulle vara ett hot mot kvinnokampen eftersom det finns en fraktion aktivister som problematiserar begrepp som kön och genus. Men man behöver inte hålla med dem om deras queerteorier. Det går utmärkt helt utan att ställa sig med ett förstoringsglas över en grupp fattiga personer med mycket psykisk ohälsa och säga ”varför finns ni egentligen?”.
Med transpersoners levnadsvillkor i åtanke blir Pride i bästa fall tandlöst, åtminstone politiskt. Det som började som en radikal revolt har på många sätt reducerats till en apolitisk fest för centerpartister.
Fest är väl kul för all del, men låtsas inte som om hbtq-rättigheter är självklara idag. Åtminstone inte de rättigheter som rör t och q. Herbert Spencers gamla slagord seglar upp i minnet; ingen är fri förrän alla är fria.
