Klick.

Hon taggar bilden med #whatieatinaday och #weightloss och lägger ut den på Tiktok och Instagram.

Hon är 13 år och redan kändis.

I ett annat land på andra sidan ett stort hav skrollar Amanda, 12, ner till Kiaras inlägg. Hon drar en borste genom håret, håller in magen. I sin ena hand håller hon en grönfärgad vitamin-shake, hon har snattat sin mammas, i den andra mobiltelefonen.

Plut och klick.

I ett väntrum på en akutmottagning lägger en mamma sitt trötta ansikte i sina händer. Innanför en stängd dörr ligger hennes tolvåriga dotter Edith, som för några timmar sen fick transporteras i ambulans till akuten där hon fick diagnosen akut undernäring.

I hennes vänstra flickarm sitter en nål, kopplad till ett dropp.

Detta är påhittade fall, men kunde ha varit verkliga. Jag vet det för de finns i min absoluta närhet.

Antalet människor i Sverige som lider av en ätstörning har ökat med nästan 40 procent de senaste tio åren. Forskarna kan inte vara mer överens: explosionen beror på barns sociala medier och samhällets alltmer uppskruvade fokus på vikt och träning. Det finns ett ord för denna sjuka. Ordet är ortorexi. Med det menas sjuklig besatthet av mat, hälsa och träning. Hela västvärlden är drabbad.

Ändå blev insynen i min elvaåriga dotters Tiktok-flöden en hård spark i magen. (För er som fortfarande inte vet vad Tiktok är – kolla upp det, appen är en stor del av den yngre generationens liv.) Jag har ansett mig vara en medveten och ansvarstagande förälder. Jag har begränsat min elvaåriga dotters aktiviteter på sociala medier så att hon bara får följas av kompisar. Har lovat mig att själv hålla koll, men glömt. 

Nu – panik.

Efter ett par minuter hade jag hittat ett myller av minderåriga konton som sprutade ur sig ätstörningshetsande inlägg. Tusentals magtröjor, undernärda barnkroppar, plutande läppar och äpplen till middag. Strömmen av flickor som räknar ”points” tycktes aldrig ta slut.

Tiktok är algoritmstyrt. Ett ynka klick på en hashtag startar ett skred av liknade inlägg i flödet. Min dotters var redan fullt.

Alla inlägg handlar inte om att äta is till middag, alla virar inte hörlurssladdar runt magen. Men att tweenies som precis slutat leka med My Little Pony räknar ”points” i en hamburgare, eller tipsar om att sminka bort en dubbelhaka som inte finns, är nästan lika sorgligt. 

Panikslagna föräldrar i min närhet anmäler inlägg utan resultat. De får till svar att inget kan göras: inläggen strider inte mot reglerna. När Tiktok förmås stoppa de värsta ätstörningstaggarna dyker de bara upp i nya, ”felstavade” former.

Vi som läste Veckorevyn på 80- och 90-talet vet hur tidningens ogenerade tjockismobbning och bantningstips skapade kroppsångest i våra flickrum. Hur det knappt fanns en millimeter av kroppen som inte gick att korrigera. Själv har jag räknat min barndoms komplextyngda kroppsdelar. Och kommit upp till 27. Men vad som har tagit mig år att begripa, alltså verkligen begripa, i betydelsen förstå med fler delar av kroppen än Facebook-like-tummen, är hur överösta nutidens barn blir av budskapen. Hur omöjligt det är att värja sig från algoritmerna. Hur små barnen är som nås av dem och hur själva interaktiviteten och jakten på hjärtan blir en drog.

Vi som trodde att världen skulle öppnas för våra döttrar.

Pausa Facebook och ut på Tiktok med er, föräldrar. Bered er på en kallsup. Själv planerar jag att låta min dotters telefon försvinna ner i ett djupt kärr.

+ Min hund. Hon får aldrig dö.

– Politiker som tror att lidande och barnfattigdom försvinner bara vi inte ser den.