Rasmus Fleischer: Därför hoppas jag på en ny it-krasch

Länge hoppades jag på en ny it-krasch. Jag minns förra gången, våren 2000, när miljard efter miljard i uppblåsta värderingar gick upp i rök. Efter att bubblan spruckit återstod någonting intressant: ett överflöd av datorer och av bandbredd, av teknisk kunskap och arbetskraft. Nyinflyttad i Stockholm såg jag omkring mig hur skickliga programmerare avskedades i drivor.

Nu hade de tid över till annat än högavlönade heltidsjobb. De visste hur de skulle skaffa sig billig eller gratis tillgång till oanvänd hårdvara och bandbredd. I sin roll som hackare kunde de experimentera med nya typer av mjukvara, utan att behöva ta hänsyn till några riskkapitalister.

Därför blev det tidiga 2000-talet en ovanligt spännande tid i det ickekommersiella nätets historia. Vi fick fildelningsnätverk och Wikipedia. Framväxten av en myllrande offentlighet på bloggar, sammanlänkande via öppna protokoll. När internetföretagen inte längre badade i pengar kunde innovationen åter ta sig spännande riktningar.

Tio år senare började det talas om en ”andra it-bubbla”. Från och till under hela 2010-talet återkom spekulationerna om en andra it-krasch i finans­pressen. Kunde detta bli knäcken för Facebook och de andra nya bjässarna?

Men i stället för it-krasch kom räddningen i form av ett virus. För företag som Facebook och Spotify innebar de två coronaåren en dubbel boost. Inte nog med att centralbankerna pumpade ut gratis kapital på finansmarknaden. Nedstängningarna frigjorde också eoner av skärmtid. Tid som folk annars skulle tillbringat på krogen eller på semester lades i stället på Netflix och Tiktok. Teknikföretagens värderingar sköt i höjden under pandemin.

Nu har det vänt. Stigande räntor och stagnerande användarantal får börskapitalet att fly från sociala medier och strömningstjänster. Skymtar vi en öppning mot ett annat internet? Nja, numera är jag mer skeptisk. Skälen får jag nog anledning att återkomma till om värderingskurvorna fortsätter peka neråt i år. Låt oss ändå hoppas.