Beslutet om Natointräde togs de facto redan i somras när Socialdemokraterna svängde i frågan. Debatten blev minimal, en orsak till det är att det inte blev någon folkomröstning. Väljarna kunde ändå inte påverka frågan som hastades fram för avgörande före riksdagsvalet.
Natokritikerna fick rätt
Själv är jag emot Sveriges Natoanslutning, jag saknar en kritisk granskning av medlemskapets konsekvenser och en folklig debatt i en fråga som borde ha fått avgöras av en folkomröstning. Jag menar att vi Natokritiker redan har fått rätt på avgörande punkter.
Vi fick rätt om Turkiet, det har varit pinsamt att se såväl den socialdemokratiska som den blåbruna regeringen krypa för Erdoğan, tystna inför inskränkningar i demokratin i Turkiet, tumma på rättssäkerheten i Sverige och svika kurderna i såväl Turkiet som Syrien.
Vi fick rätt när vi sa att Sveriges aktiva och självständiga utrikespolitik kommer att få mindre utrymme i Nato, krypandet inför Turkiet är bara ett exempel på att vår utrikespolitik redan Natoanpassas.
Vi fick rätt om kärnvapnen, Sveriges röst för kärnvapennedrustning är på väg att tystna som en anpassning till en militärallians som har möjligheten att använda kärnvapen som en central del av sin militära planering.
Allianser är möjliga
Men som bekant är det en sak att ha rätt, och en annan att få rätt. Inget tyder på att Natoanhängarna ens är intresserade av att diskutera att det faktum att de har önsketänkt om vad ett medlemskap i Nato innebär, eller ens prova motargumenten. De har redan bestämt sig.
Allt tyder på att Sverige blir Natomedlem relativt snart. Om Erdogan och hans parti AKP förlorar det turkiska valet i vår kan allt vara klart i sommar. Om Erdogan och AKP vinner valet eller håller sig kvar vid makten med hjälp av valfusk så kan det ta lite längre tid.
I politiken är det vanligt att man får hantera situationer som man önskar i att man inte hade hamnat i. Vi måste börja fundera på hur vi ska hantera ett svenskt Natomedlemskap. Det politiska utrymmet för ett bedriva en självständig svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik minskar, men det försvinner inte. Allianser kan slutas med likasinnade kritiker till Natos politik i andra nordiska och europeiska länder.
Så här tycker jag att Sverige borde agera i Nato:
1. Fortsatt stöd till Ukraina
Stödet till Ukraina måste fortsätta med oförminskad styrka. Ukraina måste få hjälp att befria sitt land och få en fred på villkor som landet kan godta. Rysslands överfall på ett annat land, krigsbrott och brott mot folkrätten får inte löna sig. Ytterst handlar det även om säkerhetsordningen i Europa och om vår egen säkerhet. Som alliansfria länder har Sverige och Finland gett Ukraina omfattande stöd, det måste fortsätta oavsett det faktum att Natoländer som Ungern och Turkiet spelar dubbelt i frågan. Det måste fortsätta även om USA:s stöd till Ukraina upphör efter nästa presidentval.
2. Ingen Natotrupp och inga kärnvapen placerade i Sverige
En av riskerna med Sveriges och Finlands Natomedlemskap är att det på lång sikt kommer att bidra till kraftig upprustning och ökad spänning i Östersjöområdet. I dagsläget är den ryska krigsmakten kraftigt försvagad efter förlusterna i Ukraina. Förband som normalt är stationerade nära Östersjön har använts i kriget och ofta lidit kraftiga förluster. Inget tyder, tvärtemot vad en del tror, på att Ryssland planerat att anfalla just Sverige. Nu har också landets förmåga att genomföra den typen av operationer minskat rejält. Men på längre sikt kommer Ryssland att återupprusta om landet inte får en ny inriktning på politiken. Genom att inte ha utländsk Natotrupp och kärnvapen på svensk mark minskar upprustningen och spänningen i vårt närområde.
3. Sverige ska vara en röst för nedrustning av kärnvapen
Sverige måste återta sin roll som förespråkare för kärnvapennedrustning och på sikt global avveckling av kärnvapen. Arbetet för kärnvapennedrustning i FN behöver tydligt stöd.
4. Sverige ska vara en tydlig internationell röst för demokrati och mänskliga rättigheter
Sveriges Natoanpassade krypande inför förtrycket i Turkiet har redan skadat vårt anseende inom utrikespolitiken. Vi måste återupprätta en stark politik för demokrati och mänskliga rättigheter oavsett om det är Ryssland, Kina, Turkiet eller USA som förtjänar kritik. I dagarna är det 20 år sedan USA invaderade Irak, en invasion i strid med folkrätten som fick katastrofala följder. Sverige och Finland bidrog inte med militär till USA:s invasion. Natolandet Danmark gjorde det, det var en effekt av det politiska anpassningstryck till USA:s utrikespolitik som följer med ett medlemskap i Nato. Men även Natoländer förhöll sig på olika vis till USA:s invasion av Irak. Vi bör även i fortsättningen försvara folkrätten och avvisa militär äventyrspolitik.
5. Ha en vidare syn på säkerhet och bryta beroendet av Ryssland
Rysslands militärbudget är mindre än en tiondel av Natos. Allt tyder på att Ryssland kommer att gå ur Ukrainakriget kraftigt militärt, ekonomiskt och politiskt försvagat. Men så länge Putin sitter kvar vid makten kommer Ryssland att vara ett säkerhetsproblem för grannländer som Moldavien, Georgien och Ukraina. Sveriges och Europas svaga punkt gentemot Ryssland är vårt beroende av rysk olja, gas och uran. Detta beroende måste avslutas, det är en politik som passar utmärkt med omställningen till förnybara energikällor och minskade utsläpp av växthusgaser.
Trump måste in i kalkylen
Debatten om vårt utrikes- och säkerhetspolitik kommer att fortsätta även om/när Sverige går med i Nato. De kritiska och sansade rösterna behövs i den debatten. Ukrainakriget har stärkt Nato och stödet för militäralliansen. Det kan ändras framöver, det gäller inte minst om olyckan skulle vara framme och Donald Trump åter blir vald USA:s president. Det är inget som Natoanhängarna verkar vilja ta in i kalkylen, men vi Natokritiker borde definitivt göra det.
