De låtsas inte ens längre. Härom veckan sa BBC, som redan är Storbritanniens mest aktiva censor, till programledaren Evan Davis att sluta med den podcast om värmepumpar han gör på sin fritid. Den var en harmlös, torr genomgång av maskinerna, utan något uppenbart politiskt innehåll. Men BBC, säger Davis, såg det som att han ”styrde in på frågor som är politiskt kontroversiella”. Podden måste genast upphöra.
Så är BBC:s programledare förbjudna att säga något kontroversiellt? Långt därifrån. Ta till exempel den artikel av Justin Webb (journalist som har arbetat för BBC sedan 1984) som publicerades tidigare i år i The Times. Den lovordade Donald Trumps ”politiska genialitet”, påstod att Demokraterna nu ses som extremister och hävdade att Trump allmänt anses ”göra Amerika normalt igen”. BBC hade inga problem med det och klagomålen mot artikeln tillbakavisades.
Jag anser att Webb hade all rätt att skriva den där artikeln. Men hans påståenden var otvivelaktigt ”politiskt kontroversiella”. Så varför stoppade man Davis icke-politiska podcast om värmepumpar, men inte Webbs provocerande stöd för Trump?
Svaret är enkelt: ekonomisk makt.
BBC ger efter gång på gång
Värmepumpar är ”politiskt kontroversiella” av en enda anledning: kommersiella intressen, anförda av gasleverantörer och företag som installerar varmvattenberedare, har underblåst ett kulturkrig mot dem. Det här är en del av ett bredare, fossildrivet försök att upphäva miljömässiga framsteg (för övrigt med hjälp av BBC:s egen studio StoryWorks som, enligt organisationen DeSmog, producerat PR-material för fossilbolag, transportföretag och andra stora förorenare). Man kanske förväntar sig att ett public service-företag ska stå emot sådan lobbying, men BBC ger efter gång på gång.
Det är ett institutionellt problem. Landets mäktigaste och mest toxiska företagslobbyister, som startat ändlösa kulturkrig, är de nyliberala tankesmedjor som ligger samlade kring Tufton Street i Westminster. Minst en av dem, verkar det som, dyker upp på BBC i stort sett varje dag.
BBC bryter nästan konstant mot sina egna redaktionella riktlinjer, vilka fastslår att en tankesmedjas förbindelser och finansiering ”ska göras tillgängliga för publiken när det är relevant för kontexten”. De flesta tankesmedjor till höger vägrar att säga vilka som finansierar dem och BBC frågar inte. Därmed finns det inget sätt för tittare och lyssnare att få veta vilka dessa tankesmedjor representerar.
Vänsterröster får inte vara med
Samtidigt utestängs vänsterröster i stor utsträckning (jag definierar vänster som de som konfronterar den ekonomiska makten och höger som de som stödjer den). Cardiff University genomförde en studie där de undersökte vilka personer utan partitillhörighet som under nio år bjudits in som paneldeltagare i debattprogrammet Question Time. De kunde konstatera att samtliga av de som oftast medverkade kom från högern. Flera av dem kunde rimligtvis beskrivas som extremister.
Är det något fel med folk från vänstern? Har de inget intressant att säga? Om det ändå fanns ett bra exempel på ”före och efter” för att avgöra huruvida problemet ligger hos vänstern eller hos BBC. Det finns det. Och resultaten kunde knappast vara tydligare.
Peter Oborne var fram till för några år sedan – när han arbetade för tidningar som Daily Express, The Spectator, Evening Standard, The Telegraph och Daily Mail, och var tydligt konservativ – en favorit på BBC. Han var programledare för dess främsta politiska program, ”The Week in Westminster”. Han medverkade i ”Newsnight”, ”Today”, ”Question Time” och andra framstående program. Han gjorde några starka radiodokumentärer.
Men 2019 gick Oborne, en man med många principer, emot den konservativa konsensusen genom att publicera en artikel på den oberoende medieplattformen OpenDemocracy om Boris Johnsons regerings lögner och distraktioner och hur de förstärktes av media, däribland Mail on Sunday och BBC:s program ”Today”. Det var en väl avvägd, noggrann och objektiv redogörelse, och han hade belägg för allt.
Föga förvånande tvingades Oborne därefter sluta skriva sin krönika i Daily Mail. Något mer förvånande var kanske att artikeln blev slutpunkten för hans relation med BBC. Ingen sa något, inget brev skickades. I stället, berättar han, slutade telefonen bara ringa. Utan förklaring tog hans 20-åriga arbete för ”The Week in Westminster” plötsligt slut.
Radiovågorna brusar av principlösa
Oborne gick vidare med att försvara Jeremy Corbyn samt att, väldigt ingående, rapportera om och kommentera folkmordet i Gaza. Han har till följd därav blivit paria i all mainstreammedia och deplattformerad av den stora ”försvarararen av yttrandefrihet”. Trots att hans journalistik är lika djuplodande och ansvarsfull som alltid har han inte medverkat i något program på BBC sedan 2019, då hans fokus flyttades från höger till vänster. Nu arbetar han bara för Middle East Eye, Declassified och Byline Times.
Försvara mäktiga intressen: Välkommen! Konfrontera status quo, utmana lögnerna och kräv högre journalistiska standarder på BBC: Försvinn!
Hur mycket mer uppenbart kan det bli?
Försvara mäktiga intressen: Välkommen! Konfrontera status quo, utmana lögnerna och kräv högre journalistiska standarder på BBC: Försvinn!
Har man principer blir man utesluten. Radiovågorna brusar av principlösa lycksökare.
BBC må hävda att det här är rösterna som går hem bland allmänheten. Men de går inte hem av en slump. De går hem på grund av pengar. På grund av företagslobbying, på grund av miljardärers och mångmiljonärers ägande av annan media, på grund av ett nätverk av portvakter, på grund av donationer och inflytande som gör politiska partier till maktens buktalare.
Stora pengar för politiken allt längre högerut, det är politikens benhårda regel. Genom att försöka representera de röster som går hem, tvingas BBC till allt mer extrema ståndpunkter.
Domineras av en partisk kultur
Det är inte som att högern inte har någon annanstans att ta vägen. Inom mainstreammedia står nästan alla dörrar öppna. För vänstern är nästan alla stängda. BBC – som ingalunda försöker råda bot på obalansen och ge en plattform till underrepresenterade åsikter såsom verklig opartiskhet kräver – förstärker detta.
En del i problemet är att BBC påtvingades ett antal högst partiska högeranhängare av konservativa partiet. Det säger något om Keir Starmers förödande svaghet att han inte försökt ersätta dem med opartiska personer. Men det är större än så. Organisationen domineras av en partisk kultur.
Emellanåt gör BBC djärva program, som Louis Therouxs nya dokumentär om bosättare på Västbanken. Men man kan namnge och räkna upp dessa avsteg, medan den ekonomiska maktens åsikter och krav genomsyrar hela utbudet av nyheter och aktuella samhällsfrågor.
De blidkar sig själva till döds.
Med andra ord beter sig BBC till stor del som Starmers regering: blidka kritikerna från högern och ytterhögern, och kuva vänstern. Genom att göra det underminerar man den egna överlevnaden. Vem kommer att försvara dem när de ställs inför en existentiell kris, vilket både Labour och BBC kan göra 2029?
Högern – och de plutokrater som högern lever för att försvara – vill att de försvinner, medan vänstern nu ser dem som en fientlig kraft. De blidkar sig själva till döds.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
