Nyliberalism på steroider

När ekonomen Javier Milei vann presidentvalet i november blev nästa stora fråga – hur mycket av sin radikala ideologi skulle han försöka omsätta i praktiken? När han först steg fram som kandidat var han en vandrande rubrikmaskin: staten var värre än en maffia, han såg ”i princip” inte några problem med att föräldrar säljer sina barn, och han döpte själv sitt ekonomiska program till ”motorsågsplanen”.

Efter den första valomgången, där hans resultat blev något av en besvikelse med 30 procent, sju procentenheter bakom sin motståndare, framträdde plötsligt en annan Milei. Hans egna förslag – som avgiftsbelagda universitet, en dollarisering inom överskådlig framtid och marknadspriser i kollektivtrafiken – avfärdade han nu som ”skräckpropaganda”. Han slutade använda motorsågen som symbol och erbjöd till och med, bisarrt nog, trotskistiska Vänster- och Arbetarfronten en ministerpost (ett erbjudande som snabbt avvisades). Istället för den provokativa, spefulla tonen hos en libertariansk rörelse som njutit av att använda begrepp som ”jämlikhet”, ”social rättvisa” och ”välfärd” som förolämpningar, växlade hans kampanj in på ett annat spår: att valet stod mellan antingen Milei eller status quo, karaktäriserat av skenande inflation och korruption. Med det budskapet, och stöd från en del av den traditionella högern, segrade han.