Innanför dörren i porten står en kartong med äpplen. En handskriven lapp med en smiley hälsar ”Varsågoda från Ann-Charlotte och Anita”. Eftersom jag följt Facebooksidan ”Ett år med mamma” vet jag att Anita är en hund. Det är Anita och Ann-Charlottes mamma Ingrid som främst syns i de hundratals inläggen på Facebooksidan. Övriga personer på foton och filmer utgörs av familj, vänner och bekanta som avlöser varandra i Ingrids kök, där det mesta utspelar sig. Köket är hjärtat i huset i Delsbo där den före detta hushållslärarinnan Ingrid Andersson, 76 år, bakar, styckar, rensar, lappar och lagar. Vi ska snart återkomma till henne.

Jag blir för­skräckt av hur lite folk i stan kan om ved

I hennes dotter Ann-Charlottes egna kök i Stockholmsförorten Bagarmossen är det en kreativ och trivsam blandning av udda och omaka. På köksbänken balanserar Ann-Charlotte en tratt ovanpå en kanna och doften av kaffe sprids i köket.

– Jag behöver en ny kaffetratt för jag råkade slå sönder den gamla. Vi har aldrig haft någon kaffebryggare i min familj.

Ann-Charlotte Andersson är uppvuxen i den lilla sörmländska orten Stjärnhov, men familjen tillbringade många av barndomens somrar hos hennes mormor och morfar i Delsbo i Hälsingland. Efter att Ann-Charlottes pappa dött valde hennes mamma Ingrid Andersson att behålla huset i Stjärnhov, men att flytta tillbaka till huset hennes pappa byggt i Delsbo. Projektet ”Ett år med mamma” innebar att Ann-Charlotte flyttade ihop med Ingrid, mest i Delsbo men även i Stjärnhov för att få chansen att lära sig mammans hantverk, framför allt mat och textil.

– Jag bor i Stockholm och har länge tänkt att jag vill lära mig allt som mamma kan, men med heltidsjobb och egna vänner och familj omkring så blev det aldrig av. Till slut kände jag att mamma börjar bli gammal, att det var nu jag måste göra det och att det enda sättet att göra det på var i form av ett projekt.

Ingen i min familj har haft pengar.

Med hjälp av ett stipendium från Irisfonden blev hennes idé verklighet och i augusti 2020 lämnade Ann-Charlotte sin lägenhet i Stockholm för att flytta ihop med Ingrid under ett år. Hon skapade Facebooksidan ”Ett år med mamma” som en slags dagbok och fick snabbt en trogen skara följare. Inläggen handlar mycket om att leva resurssnålt och ta vara på det som naturen ger.

Både huset i Delsbo och i Stjärnhov eldas med ved, så en stor del av tiden under projektet gick åt till att klyva, trava och elda.

– Jag har lärt mig mycket om ved och blir förskräckt av hur lite folk generellt kan om det – de tror att det bara är att fälla och elda. Men det tar ju två år för veden att torka.

När man vet hur mycket arbete som ligger bakom värmen i huset och varmvattnet i duschen blir man också sparsam, poängterar Ann-Charlotte Andersson.

– Mamma och jag hade tröjor och sockor på oss och duschade kanske en gång i veckan. Övriga dagar värmde vi vatten i vattenkokaren och använde handfat och tvättlapp. Det gick jättebra, jag menar, hur smutsigt blir ett ben egentligen?

Att vara sparsam med resurser ligger djupt inbäddat i familjens gener. Huset i Delsbo är timrat av stockar från träd som morfadern fällt i den egna skogen.

– Ingen i min familj har haft pengar, så morfar byggde huset efter sin arbetstid, det tog femton år. Mormor och morfar var småbrukare och sparade på allt. Grunden i hur jag ser på återbruk kommer nog från mormor, hon kastade ingenting, sparade till och med på omslagspappret av stanniol till smöret. Det klippte hon ut rundlar av och veckade till bullformar. Så långt har inte jag gått, skrattar Ann-Charlotte.

Efter året med sin mamma stannade hon kvar i norra Sverige och gick ett år på folkhögskola utanför Sveg. Nu har hon ganska nyligen flyttat tillbaka till Stockholm efter två år på landet.

Jag frågar hur det känns att vara tillbaka i staden.

– Det är dubbelt. Jag är väldigt tacksam för allt det bekväma jag har här, som att till exempel kunna duscha utan att behöva elda för att värma vatten, att jag har en egen bostad igen och kan träffa mina vänner. Men jag får stressutslag av att åka tunnelbana och att det är så mycket folk och trafik överallt. Folk i staden är också så gnälliga och bortskämda. Vi har så mycket och vill bara ha ännu mer!

Projektet ”Ett år med mamma” är slut sedan drygt ett år, men nu ska materialet från Facebooksidan bli en bok på förlaget Ordfront. Ann-Charlotte Andersson har nyss träffat sin redaktör och förläggare och är entusiastisk.

– Som det ser ut nu kommer boken att få en form av köksalmanacka, där varje dag baseras på ett inlägg. Det känns jättebra eftersom min mamma hade en sådan almanacka i köket, där varje årstid har sina egna sysslor. Formen är också lite av en flört med gamla tider. Jag ville gärna att det skulle stå något varje dag, så att det syns hur arbetet varierar med årstiderna. Under sommaren när det är ljust är det jättemycket att göra, men på vintern är det mörkt och ett annat tempo. Under året med mamma hittade jag en ro som jag inte har här i Stockholm.

Med boken vill hon visa att det inte måste vara tråkigt att leva enkelt och att folk ska upptäcka att det är roligt att lära sig att laga och göra om saker istället för att köpa nytt.

– Min bok är en spark i arslet på hela etablissemanget och pengacirkusen som gör att folk tror att de måste jobba hela tiden för att ha råd att köpa en massa skit som de inte behöver! Jag har aldrig konsumerat särskilt mycket, mitt hem är inrett med saker jag fått och hittat i soprum. Eftersom jag visste att jag skulle ha så lite pengar under året med mamma bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder under ett år. De kläder jag hade när jag åkte dit använder jag fortfarande.

Din Facebooksida ”Ett år med mamma” har många följare som kommenterade att det var tråkigt när projektet tog slut. Vad fick du mer för gensvar?

– Det var mest kvinnor som följde oss och den vanligaste kommentaren var ”vad skönt att ni visar allt som det är” och ”jag önskar att jag gjort det med min mamma”. Det var mycket igenkänning från läsarna. Vi var som vi är och iscensatte aldrig något. Mamma kan aldrig vara stilla utan håller alltid på med många olika saker samtidigt; sätter en deg och medan den jäser börjar hon rensa bär. Det var ganska rörigt och jag visade det i bilderna och filmerna, säger Ann-Charlotte och fortsätter:

– Det fanns också de som tyckte att det var äckligt när jag la upp bilder på när vi styckade ett helt lamm, men jag äter ju kött så jag tycker att jag ska klara av att stycka. Jag fick också ett jättegulligt brev från en kvinna som skickade ett kilo lökskal inproppat i två limppåsar med posten. Hon skrev: ”Jag har sparat de här för att färga garn, men tror inte jag kommer att göra det så ni får dem istället”.

Jag skulle inte klara mig ensam.

Ann-Charlotte Andersson fortsätter att göra inlägg på sin Facebooksida, trots att projektet är avslutat. Direkt efter året med sin mamma började hon på utbildningen ”Människa, Natur och Teknik” på Bäckedals folkhögskola i Sveg. Därifrån har hon gjort inlägg som tar konsten att ta tillvara på allt ytterligare ett steg, med bland annat skidturer på egentillverkade skidor och klövsylta på menyn till festen. Det verkar som en naturlig fortsättning på ”Ett år med mamma”-projektet, men det var slumpen som förde henne dit, berättar Ann-Charlotte.

– Det var en kompis som tipsade om att de hade restplatser på utbildningen. När jag sökt sa mamma ”det var ju där pappa gick på knivkurs”. Han hade gjort en yxa som jag använde varje dag på kursen och ett knivblad som inte hade något skaft. Jag gjorde ett på kursen, så femton år efter hans död gjorde jag och pappa en kniv tillsammans.

– Vi styckade också lamm, rökte renkött och stoppade egen korv. Några av oss bestämde oss för att vi skulle sova utomhus en gång i veckan under utbildningen och det kändes bra att upptäcka att jag klarar att sova ute i femton minusgrader. Det var ännu ett steg i att kunna lita till sig själv.

Det låter lite som en överlevnadskurs. I dessa tider med hot om kris och krig, hur tror du att du skulle klara dig om allt släcktes ner?

– Jag skulle inte klara mig ensam. Det är det viktigaste jag lärt mig, både under året med mamma och på folkhögskolan, att vi är beroende av att samarbeta och hjälpa varandra. Folkhögskolan var fantastisk på många sätt, demokrati i praktiken. Många elever var utlandsfödda och vi levde ju nära varandra och lärde av varandra.

Hon medger att hon, med tillgång till två vedeldade hus, har det väl förspänt om nätet skulle släckas. Dessutom finns järnspisar som det går att laga mat på.

– Människor har faktiskt frågat mig ”om det blir krig, får vi komma och bo hos dig då”. Mycket handlar om att ha nätverk.

I Delsbo har mamma Ingrid Andersson många barndomsvänner och flera har barn som blivit hemvändare. Där byter grannar tjänster med varandra. Mamman har till exempel en granne som hon byter bär mot kött med.

De äldre personer som du har hängt med har varit med om kristider. Tror du att människor kan utvecklas om det blir kris?

– Ja, det tror jag absolut! När man inte kan köpa allt måste man tillverka saker själv och laga det som går sönder. Man måste lära sig nya saker och be om hjälp. Det är min erfarenhet från året med mamma. De som inte har så mycket pengar hjälps åt och lånar av varandra. När mormor var liten hade gårdarna slåtterlag där alla från de olika gårdarna deltog. De gick från gård till gård och slog vallen tillsammans. Det är dit vi måste komma tillbaka, att hjälpas åt och låna saker av varandra. I staden behöver man inte hjälpas åt på det sättet eftersom vi alla sitter i vår egen lägenhet.

”Ett år med mamma” har varit ett sätt att uppvärdera äldre generationers kunskaper, menar hon.

– Mammas kunskaper kommer från mormor och under ett års tid hängde jag mest med pensionärer. Det här var under coronapandemin så vi höll oss i Delsbo och umgicks nästan bara med mammas vänner. De hade väldigt aktiva liv, fast många var ganska gamla. De skötte sina odlingar, plockade bär i skogen, fiskade och jagade. Äldre människor på landet uppskattas mer än äldre i staden. De räknas fortfarande och är ofta aktiva ända tills de dör. Pratar man med äldre människor här i Stockholm blir det mycket krämpor, för det är kanske den identitet man har. De räknas liksom inte.

Ann-Charlotte Andersson vill även uppvärdera det kvinnliga hantverket. Under året med mamma såg hon till att Ingrids hemvävda trasmattor kom med på Gnesta konstrunda.

– Mamma såg inte mattorna som konst, eftersom kvinnohantverk inte räknas riktigt. De fick namn som till exempel ”Soldis över Båven”, och mamma sålde slut på allt under konstrundan. Jag tänker på hur mycket kvinnokraft som ligger bakom varje hålsöm och matta som ligger på golvet, det var kvinnorna som gjorde allt det. Efter att de tagit hand om sina tio barn. Och ett hushåll.

Att vara fattig och barnfri är det mest miljövänliga man kan vara.

Tack vare att Ann-Charlottes mormors bästa vän var fotograf, vilket var ovanligt för en kvinna på den tiden, finns det många bilder från trettiotalet och framåt bevarade i huset i Delsbo. En slags bildbank över det strävsamma livet, men även om kvinnor som gick mot normen, som mormoderns kompis Nilsas Kerste.

– Hon var ogift, levde med sin bror och hans fru, och folk tyckte lite synd om ungmön som aldrig fick någon egen familj. Men egentligen drog hon värsta vinstlotten. För när brodern dog valde hans fru, som hade en halvvuxen dotter, att inte gifta om sig. Så de tre kom att leva i ett kvinnokollektiv. De spann och sålde garn och hade ett litet jordbruk, så de hade världens frihet. De kunde ju ha egna pengar och slapp slita ut sig genom att föda sjuttielva barn!

Ann-Charlotte Andersson fortsätter att göra inlägg på Facebooksidan, ofta med konsumtionskritiska budskap.

Vad är kärnan i ditt budskap?

– Tid är mer värt än pengar. Att vara fattig och barnfri är det mest miljövänliga man kan vara. Har man inga pengar kan man inte konsumera. Det skapas också hela tiden nya grejer för barn som alla måste köpa, annars tror de att de är dåliga föräldrar. Nu har det också blivit jättefokus på elbilar, alla tror att de måste köpa en elbil för att rädda klimatet, stället för att slita på det som finns. Men då måste det ju tillverkas en massa bilar som tar jättemycket resurser att skapa. Dessutom räcker ju inte elen ens till hushållen så hur ska den räcka om alla ska ha elbil?

– Vi måste sluta producera nytt och ta hand om det som finns!