– Det är klart att en del kommer att säga att den där stöten slutade ju för 25 år sedan och det mesta han kommer med måste ju vara inaktuellt, säger Björn Eriksson till Dagens ETC där han sitter i ett mötesrum på Idrottens hus.

– Men så är det inte. De flesta av de frågorna som polismakten brottas med är sig lika år från år.

Han fortsätter:

– Man har gjort väldigt stora reformer och förändringar av polisverksamheten, nu är tiden mogen för att göra bitvisa insatser inom det som inte fungerar. Det är inte bara att sätta ned vispen och vispa ett varv till inom hela organisationen, man måste komma med något konkret vad man ska göra inom de olika områdena.

”Crime is local”

Björn Eriksson menar att det behövs en samlad bedömning av situationen, kraven och vägarna framåt.

– En tidigare erfarenhet som fastnat i mitt huvud är en kopia av det man gjorde på 90-talet när man hade stora problem inom den ekonomiska politiken. Då tillsattes den så kallade Assar Lindbeck-kommissionen som hade till uppgift att genomlysa och komma fram med förslag till vad man borde göra. De plockade fram ett 90-tal punkter och kom med en lång rad förslag på förändringar, steg för steg inom problemområdena. Detta skulle behöva göras idag också inom detta område.

– Får jag göra ett medskick till en framtida kommission så är det att man inte får tappa bort den lokala närvaron. Glöm aldrig att ”crime is local” som man talade om förr. Problemen börjar tidigt och vi har en tendens att komma in i storskaliga lösningar som ofta leder till att det blir mer uttunnat i den lokala linjen och mer och mer centralstyrt.

Björn Eriksson menar att en kommission skulle bestå av ”män och kvinnor från en rad olika områden som åtnjuter aktning” och som fri från partipolitisk styrning skulle kunna föreslå en rad åtgärder som nu låses av förutbestämda uppfattningar.

Behövs bättre balans

Björn Eriksson ser att när kommunerna får en allt viktigare roll och större åtaganden så behövs vägledning:

– Hur bygger man upp de förebyggande och de brottsförebyggande insatserna, jag tror inte att man kan arrestera sig ur problemet. För att komma vidare måste man ha ett mycket mer tydligt lokalt sätt att jobba. Detta kommer att bli det stora samtalsämnet framöver. Gängen är ju en slutprodukt av en utveckling. Och hugger du huvudet av ett gäng så kommer det nya underifrån.

– Detta är vad politiker, skola, socialtjänst och hela samhället har att jobba med. Jag tror att tillsättande av en kommission och det sättet att arbeta med frågan skulle vara givande. Jag är inte ens säker på att det skulle möta stort motstånd ens inom polisledningen, bland annat därför att det är mycket värre för verksamheten att rita nya organisationsrutor än att börja med den lokala närvaron som har tunnats ut väldigt mycket.

När Björn Eriksson var rikspolischef var det decentralisering som var ledstjärnan, idag – bland annat genom den stora polisreformen 2017 – är det tvärtom, det är centralisering som gäller:

– Jag har naturligtvis inte ändrat grund­uppfattning, både den centrala organisationen och den lokala närvaron behövs – men det är balansen som är det viktigaste. Effekten är att har du inte kontroll över det lokala territoriet är det väldigt svårt att angripa slutledet. Detta tror jag blir framtidens fråga.

Den svaga länken

Polistidningen fick för drygt ett år sedan fram att 7 700 av Sveriges poliser cirka 21 000 arbetar i så kallad yttre tjänst – alltså slarvigt uttryckt utför sitt arbete på gator och torg. För att få dessa uppgifter var man tvungen att gå till domstol eftersom polisledningen hävdade att det skulle kunna stärka de kriminella krafterna om man berättade hur många poliser som faktiskt hade yttre tjänst. Man fick dock inte veta hur många poliser som är ute en ”vanlig” dag – detta hemligstämplades, men att det är betydligt färre än 7 700 beroende på tjänstledigheter, sjukskrivningar, andra uppgifter med mera är oomtvistat.

Totalt arbetar endast 800 poliser och 200 ­administrativa tjänster med den lokala verksamheten – trots att 80 procent av brottslig­heten är lokal.

– Den svaga länken inom polisen är den lokala verksamheten, säger Björn Eriksson.

– Men detta är inte bara polisens fel, det måste till en hårdare styrning. Politiken bestämmer hur mycket pengar det ska vara, man ska tala om hur man i huvudsak vill utforma verksamheten och sedan skriver man regleringsbrev. Sedan försöker vi som är proffs lösa ”hur-frågan”, medan politiken bestämmer ”vad-frågan”.

– Politiken borde styra hårdare. Det räcker alltså inte att prioritera allmänt, utan det måste ske konkret utifrån de totala resurserna.

”Det är för dåligt”

Idag talar polisen mycket om tystnadskulturen i framför allt de utsatta områdena, man menar att man av en rad olika skäl inte får kontakt med människor som skulle kunna vittna och berätta vad polisen borde veta. Men samtidigt är det ofta fem till sex timmars väntetid för den som ringer polisen och på de lokala polis­stationerna läggs receptionen ned.

Björn Eriksson:

– Historien är ju klar på den punkten, kapar du verksamheten längst ut får du de här problemen.

Under de senaste fem åren har polisens resurser ökat med 50 procent, samtidigt har polisens uppklaring av brott minskat inom i stort sett alla områden:

– Det är naturligtvis inte acceptabelt, det är för dåligt, säger Björn Eriksson. Man kan samtidigt spekulera i varför och jag tror att en av de viktiga orsakerna till detta är att den lokala polisnärvaron inte hängt med i utvecklingen för det är där en stor del av uppklaringen ligger. När du gör kraftsamlingar i till exempel Stockholm betyder att du tar resurser från andra delar av landet. Den här killen som uppe i Arvidsjaur gör ett ­fantastiskt jobb gör säkert bra ifrån sig i Stockholm också, men vad händer i ­Arvidsjaur under tiden?

– Den låga brottsuppklaringen är inte okej, den är central för att vi ska kunna göra något. Vad hjälper hårdare straff om man inte åker fast? Det finns mycket i den tekniska utvecklingen som kan användas, naturligtvis måste den diskuteras men kameror, släktforskning, avlyssningar och nya tekniker kan betyda mycket.

En del av lösningen är enligt Björn ­Eriksson inrättandet av en kommunal ordningspolis.

– Den frågan är oerhört viktig. Tidigare har man försökt lösa det genom kvarters­poliser och närpoliser i statlig regi, men det har inte fungerat. Det är väldigt svårt att hitta ­argumenten mot en kommunal ordnings­polis.

Räcker inte med vakter

Idag när det inte finns kommunal polis köper många kommuner upp tjänster från privata vaktbolag istället, något som Björn Eriksson som tidigare ordförande för privat säkerhetsindustri är mycket bekant med.

– Jag är övertygad om att man måste ta steget ut till kommunal ordningspolis, som naturligtvis också kan kombineras med privata vaktbolag, men de kan aldrig ersätta polisen. Den kommunala polisen måste inspekteras av staten och utbildningssystem och krav ska ligga på staten.

– När jag är ute i landet märker jag att de kommunala politikerna svänger fortare än rikspolitikerna för de märker hur värnlösa de är. Då köper de ordningsvakter för dyra pengar som sedan patrullerar stadskärnan som vore de poliser. Det är varken billigare eller bättre för kommunen. Vi vet också att polisverksamhet som drivs lokalt har ett helt annat genomslag för medborgarna när det gäller förtroende.

”Idag står vi maktlösa”

Utvecklingen av gängen är inte något som plötsligt dykt upp.

– Idag står vi maktlösa mot gängen eftersom vi inte känner dem, säger Björn Eriksson.

– Ett av mina stora misslyckanden på 80-­talet var att jag inte fick jobba mot Hells Angela som jag ville för det inte fanns den styrningen från politiken. Gängen är symptom på någonting, men grundproblemet är att vi inte finns i det lokala samhället.

– Hells Angels och mc-gängen var medlemsbaserad, organiserad, kriminell verksamhet. Nästa steg blev gäng som bildades på en etnisk grund vilket sedan utvecklades till en ändamålsbaserad kriminalitet, alltså efter vad som krävdes för att dra in pengar, och det är där vi är nu. I botten ligger i att de organiserar sig utanför samhället därför vi har inte förmåga att känna av det där tidigt.

Ett av de skäl som anförs mot kommunal polis är de olika förutsättningarna som finns för olika typer av kommuner att kunna klara av att upprätta en kommunal ordningspolis.

– Mina meningsmotståndare tar alltid fasta på det här, de undrar om jag på allvar menar att till exempel Ödeshög skulle ha en egen poliskår? Nej, svarar jag, det finns en gammal hederlig modell från 1800-talet: Man bildar kommunalförbund. Det är så man driver till exempel brandtjänsten och kvalificerad socialvård. När det gäller polisen ser man bara problemen – inte lösningen.

Måste också följa pengarna

Att narkotikan är grunden för rekryteringen till gängen är ovedersägligt, en 13- eller 14-åring sätts inte på att genomföra bedrägerier eller så kallade välfärdsbrott utan hen levererar narkotika åt gängen.

Björn Eriksson menar att detta är grunden för rekryteringen och att den måste brytas, bland annat med hjälp av en fungerande narkotikapolitik.

– Men vi måste också titta uppåt, mot de mycket lönsamma brotten som gängens ledningar sysslar med. Det handlar om transaktionen av pengar och kommunikation. Om jag får göra en sväng över till idrotten så kom ju tillslagen mot fotbollens organisationer som Fifa tack vare att polisen spräckte banksekretessen och kunde följa pengarna.

– Här behövs det specialkompetens och det är ingenting som den kommunala polisen ska göra, men det betyder inte att vi måste välja mellan central kompetens och lokalkännedom – vi måste naturligtvis ha både delarna.

Björn Eriksson menar att det finns mycket man lära av idrottsrörelsen som på ett annat sätt är lokal och är med och skapar normer överallt där den finns. Han säger att det finns mycket vi kan göra åt dagens situation, det är ingen hopplös kamp men den måste bedrivas på flera arenor:

• Bättre integration, mindre segregation, bättre skolor för alla, utveckling av utsatta områden.

• Bättre och mer ändamålsenligt polis som är en spegel av samhället och finns där medborgarna finns – utan att den centrala kompetensen tas bort.

Björn Erikssons sammanfattar:

– För att kunna uträtta detta bör en ­kommission tillsättas – och en kommunal ordningspolis.