Opinion
Debatt: Palmecentret vilseleder – vill de inte ha fred?
”Ett annat återkommande sätt att upprätthålla den här ensidigheten är härskartekniken ’undanhållande av information’. De nämner gärna antalet dödsoffer på Västbanken i fjol. Men att sammanlagt 40 människor dödats av palestinier, inklusive terrordåd inne i Israel – det undanhåller man läsarna,” skriver debattören.
Bild: Tsafrir Abayov/TTDagens ETC.
Palmecentret lanserade nyligen ett nytt material om Palestina. Tyvärr frångår de återigen sitt syfte – att eftersträva fred och rättvisa.
Istället pekar vår granskning på att de allierat sig med krafter som motsätter sig fred med Israel, där terrordåd mot civila hyllas och där ”Befria Palestina” är synonymt med ”Krossa Israel”.
Det skriver Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Vilseledningen byggs upp av ensidighet och desinformation om konflikten. En röd tråd är hur de använder begrepp på kreativa sätt. Det ena handlar om vilket mål man är ute efter, det andra om vilka medel man vill använda för att nå målet. Båda fallen pekar på att Palmecentret radikaliserats på ett sätt som är främmande för den demokratiska vänstern. Båda fallen pekar på att de är emot fred snarare än för.
Det första är ockupation. De flesta syftar då på israelisk kontroll över Västbanken från 1967. I en av centrets filmer hävdas istället att ockupationen är över 70 år gammal (vilket även Palmecentret framhållit). Målet sägs vara att ”bli av med ockupationen helt och hållet”. Det man syftar på är alltså Israels hela existens. Där är man således överens med SSU Malmös ”Krossa sionismen!”.
Det andra är martyr. För många syftar det på en oskyldig människa som dödats. Men när det i Palmecentrets fall talas sympatiskt om martyrer, då syftar de palestinska vännerna mer på terrorister (samarbetspartnern har även tidigare porträtterat självmordsbombare som förebilder). En ”martyroperation” är kort och gott en benämning på en väpnad attack där man förväntar sig att även gärningsmannen dör.
Faktafelen är ännu fler, och visar på att parollen om rättvisa också är satt ur spel: Man lyfter bara fram israeliska krigshandlingar i samband med att kriget 1948 bröt ut – detta trots att Israel välkomnade FN:s beslut och att det var den arabiska sidan som valde krig. Även 1967 har missförståtts. De påstår att ockupationen startade efter att Israel attackerade Jordanien – i själva verket var det Jordanien som attackerade Israel. Man lägger även skulden för den andra intifadan (den med alla självmordsbombare) på Israel – detta trots att palestinska företrädare erkänt att intifadan planerats långt innan Sharons promenad (som dessutom var godkänd av den palestinska säkerhetstjänsten). Alla faktafel tycks handla om att förvränga historieskrivningen och göra Israel till ensam syndabock.
Ett annat återkommande sätt att upprätthålla den här ensidigheten är härskartekniken ”undanhållande av information”. De nämner gärna antalet dödsoffer på Västbanken i fjol. Men att sammanlagt 40 människor dödats av palestinier, inklusive terrordåd inne i Israel – det undanhåller man läsarna (terrordåden var alltså orsaken till de israeliska räderna på Västbanken).
När det gäller resolution 242, så består den av två delar (att Israel ska upphöra med ockupationen och att Israel ska få löfte om fred) – Palmecentret struntar i att ta upp motkravet om fred.
Man motsätter sig också helt Israels blockad av Gaza – trots att FN konstaterat att den är både lämplig och laglig (sett bland annat till Irans vapenexport). Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens och som därför dömts ut som rasistisk av Tyskland.
Vilseledningen bygger upp teorin för att vända alla mot Israel. ”Martyrerna” står för praktiken. Linjen har redan prövats av PLO och kommunistiska grupper på 70-talet. Vad är det som är så dumt med fred och rättvisa?
